ilangtanstider

När jag jobbade på en ö hade jag ett uttryck för att illustrera min ovilja att bli kvar där om kvällarna. "Stänger de bron så simmar jag hem". Det var inspirerat av något mina småbröder hörde i storstaden för många år sedan; två fyllon sitter och fiskar och den ene säger till den andre på bredaste storstadska "får du en till så går jag hem". Eller något i den stilen.

Imorgon skulle jag ha åkt till storstaden och träffat mitt syskonbarn och lite vänner och familj. Höjden av otur är det väl då när Sterling igår går i konkurs och min flygresa därmed upp i rök. Först blir jag hysterisk. Jag får i ett ögonblick för mig att jag inte kommer att kunna resa och just nu är längtan efter lillan så stor att jag bara måste dit. Efter några terapisamtal med mor, syster och syster inser jag att ingen skada är skedd. Jag bokar en förvisso dyr men nödvändig tågbiljett upp redan ikväll.

Men den där paniken som växte i mig vid tanken på att jag kanske inte skulle kunna träffa henne den här månaden heller väckte något i mig. Tanken på att jag fortfarande är oerhört dålig på att hantera oförutsedda händelser. Tanken på att min längtan efter barn, vilket barn som helst, just nu är så panikartat stor i mig. Och tanken på att jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa mitt syskonbarn nu.

Stänger de flyget så promenerar jag upp.