Jag är i Oslo med ditt ex men det är inget mellan oss...
sjunger Lars Winnerbäck och jag nynnar med på väg mellan jobbpendeln och bussen mot Norge. Jag ska till Oslo med N och F och i den tveksamma stämning som har tagit mig i besittning de senaste dagarna tänker jag: det här hade jag inte kunnat göra om jag hade barn.
Men sen tänker jag två saker till.
(1) Att hade jag haft barn hade jag väl hellre velat vara hemma med min bebis än skrota runt på de norska gatorna i oktoberkylan. Eller hade jag det? Det kan jag ju aldrig veta förrän jag står där. Och, som så ofta kommer upp när vi talar barnlängtan, det händer att folk säger: men tänk om du ändrar dig?. Men en ändrar sig aldrig. Det är helt enkelt inte möjligt att jag skulle ändra mig och inte vilja att jag hade fått mitt barn. Helt omöjligt.
Å andra sidan är jag inte dummare än att jag fattar att det finns mängder av saker i mitt singelbarnlösa liv som jag kommer att sakna. Spontanresorna till Stockholm, Malmö eller Oslo är några av de sakerna. Därmed inte sagt att jag inte skulle ge upp dem på två röda om jag kunde välja att ha ett barn istället. Det skulle jag. Ge upp allt det här för ett barn. Välja barnet framförallt allt annat i världen, framför allt annat i mitt liv.
(2) För det andra tänker jag att jag visst skulle kunna åka. Antingen tar jag med mig barnet. Konstigare saker har hänt. Syrran tog sin tremånaders till Thailand. Eller också har jag syskon, vänner och framförallt mor som i alla lägen kommer att ställa upp. Kanske inte första halvåret eller ens första året, men sedan kommer det att vara fullt möjligt att lämna mitt barn hos dem i två och en halv dag för att få lite kvalitetstid med vännerna. Dessutom kommer allt som åren går fler vänner att skaffa barn och därmed blir våra umgängeskretsar, vårt sätt att umgås, annorlunda.
Bekanten E väntar ju nu och vännen A får sitt till våren. Vi kommer att hänga på ett annat sätt i framtiden och mina barn kommer att få vara med. Såsom min bäste väns hund nu får. Vi anpassar oss efter hunden så som vi kommer att anpassa oss efter barnen. Jag har inga problem med det. Snarare ser jag fram emot det.
Men sen tänker jag två saker till.
(1) Att hade jag haft barn hade jag väl hellre velat vara hemma med min bebis än skrota runt på de norska gatorna i oktoberkylan. Eller hade jag det? Det kan jag ju aldrig veta förrän jag står där. Och, som så ofta kommer upp när vi talar barnlängtan, det händer att folk säger: men tänk om du ändrar dig?. Men en ändrar sig aldrig. Det är helt enkelt inte möjligt att jag skulle ändra mig och inte vilja att jag hade fått mitt barn. Helt omöjligt.
Å andra sidan är jag inte dummare än att jag fattar att det finns mängder av saker i mitt singelbarnlösa liv som jag kommer att sakna. Spontanresorna till Stockholm, Malmö eller Oslo är några av de sakerna. Därmed inte sagt att jag inte skulle ge upp dem på två röda om jag kunde välja att ha ett barn istället. Det skulle jag. Ge upp allt det här för ett barn. Välja barnet framförallt allt annat i världen, framför allt annat i mitt liv.
(2) För det andra tänker jag att jag visst skulle kunna åka. Antingen tar jag med mig barnet. Konstigare saker har hänt. Syrran tog sin tremånaders till Thailand. Eller också har jag syskon, vänner och framförallt mor som i alla lägen kommer att ställa upp. Kanske inte första halvåret eller ens första året, men sedan kommer det att vara fullt möjligt att lämna mitt barn hos dem i två och en halv dag för att få lite kvalitetstid med vännerna. Dessutom kommer allt som åren går fler vänner att skaffa barn och därmed blir våra umgängeskretsar, vårt sätt att umgås, annorlunda.
Bekanten E väntar ju nu och vännen A får sitt till våren. Vi kommer att hänga på ett annat sätt i framtiden och mina barn kommer att få vara med. Såsom min bäste väns hund nu får. Vi anpassar oss efter hunden så som vi kommer att anpassa oss efter barnen. Jag har inga problem med det. Snarare ser jag fram emot det.
Kommentarer
Trackback
