ilangtanstider

En vän kommer hem efter en längre resa och undrar hur det går för mig med barnanskaffandet.
"Det går dåligt" rapporterar jag. "Det har inte blivit något av det än".
"Varför inte?" undrar hon och låter helt allvarlig. "Varför har du inte gjort det om det nu är det du så gärna vill?"
"Jag vet inte", säger jag, "saker har kommit emellan och så har jag ju inte familjen med mig" Det är nödvändigt att ha familjen med sig har jag lärt mig på FEMMIS. Om jag nu inte skulle ha förstått det själv.

"Så", säger hon min kloka starka modiga vän, "när ska det bli av då? Vad väntar du på?"
"Jag väntar på modet, på pengarna och stödet tror jag. Jag väntar på bättre tider. Väntar jag på kärleken, tryggheten och må-bra-et."

Jag väntar på att beslutet ska växa fast i min ryggrad så att jag aldrig någonsin mer behöver tveka. Det är så svårt att göra saker en inte hundra tror på. Jag borde vågat för länge sedan.

Och det är när jag sitter där och förklarar för henne att jag ska göra det när jag fyllt trettio. Att den faktiska processen förbi tänkandet och planerandet, den faktiska resan och inseminationen - för att tala klarspråk, ska ske om ett och ett halv år som jag inser att det är sant.
 
"Jag har bestämt mig, nu menar jag allvar" - som Kristina från Duvemåla säger.