ilangtanstider

När min kära vän A låter sådär övertygad om att jag ska skaffa barn på egen hand börjar jag plötsligt tvivla. Jag vet inte om hon låter sådär för att peppa eller för att ifrågasätta. Det fungerar åt båda håll, men just nu mest åt det tvivlande.

Framförallt handlar det om huruvida jag kommer att orka. Det är jobbigt att ha barn! Och det är tokjobbigt att göra det själv. Att inte ha den där personen att göra det tillsammans med. Att inte vara två om saken. Inte ha det som ett gemensamt projekt. För hur mycket min mor, mina syskon och vänner än kommer att stötta mig så är det till syvende och sist bara jag som måste klara allt. Det finns hjälp av få, men bördan är därmed inte delad.

Dessutom oroar jag mig för att det kommer att vara ännu svårare att träffa någon när jag har barn. Jag kommer ju inte alls att komma ut på samma sätt. Och om jag väl träffar någon kommer den personen nästan oundvikigen att skrämmas av det faktum att jag är ensamstående mamma. Det kommer krävas så mycket mer för att inleda och upprätthålla en relation. Och jag som inte ens lyckas med det som barnlös tvåsamhetslängtande översocial singel.

Oroväckande skrämmande tankar.