ilangtanstider

I helgen hade jag ett oerhört stärkande samtal med en vän. En vän som egentligen inte är mer än en bekant. En barnlängtande sådan.

Hon och hennes man har försökt bli gravida ett tag nu. De vet inte varför det inte går. De ska väl sätta igång med en utredning men orkar inte riktigt ta tag i det. Har inte riktigt tagit hand om sorgen det var att upptäcka att det inte bara gick. Hon berättade för mig att hon visste att det kunde bli svårt, och trots att hon visste det så väl så blev hon ändå chockad. Ändå hade hon inte förstått det på riktigt. Så nu är allt mest kaos hos dem. I dem.

Någonstans är vår längtan så nära besläktad. Det här med att längta efter ett barn förbinder oss. Trots att hon har barn sedan tidigare och trots att hon har någon att skaffa dem med så är längtan och sorgen kanske inte mindre. Jag förstår det även om jag inte kan känna det. Hur kan hennes sorg vara så stor trots att hon i mina ögon har en del av det jag drömmer om? Jag vågar inte säga det till henne men tänker elakt nog att hon inte borde sörja när hon redan har man och barn. Tänk på oss som inte har någotdera. 

Men jag är orättvis. Återigen, jag ser och förstår hennes sorg och hennes längtan. Den finns ju också hos mig. Och detta trots att jag inte har hunnit börja försöka än.