ilangtanstider

Så sätter den där tärande längtan in igen. Med fullständigt förödande styrka. Det är för att jag snart ska jag upp till storstaden och hälsa på min systerdotter.
 
Jag längtar mig fördärvad efter henne. Har hört att hon sedan jag träffade henne sist har lärt sig mitt namn. Men minns mig inte! Så är det ju med små barn om man inte träffar dem tillräckligt ofta. Men det gör ont ändå. Jag vill vara lika viktig för henne som hon är för mig. Jag kan bara hoppas och önska att det kommer att bli så när hon växer upp.

Jag vill vara den där mostern som jag själv aldrig hade. Hippiemostern. Den unga mostern som lyssnar och förstår. Kulturtantsmostern och miniäventyrens moster. Jag gav henne en konkenrygga i namngivningspresent som en symbol för det. För hur vi ska ut på små äventyr hon och jag. Hur jag bara kan hoppas att hon kommer att vara beskyddande och kärleksfull mot sina små kusiner när de kommer. Hur jag bara hoppas att hennes mamma, min syster, snart kommer att vilja lämna henne ensam i min vård så att vi kan bonda på riktigt. 

Tills dess gläds jag av bara den för att det är jag som ska hämta på dagis på fredag. Längtar och längtar.