Vi får stanna här
Jag och J håller på att avsluta vår relation. Vi blev aldrig kära, vi blev aldrig ihop och jag trodde bara i ytterst förvirrade nattliga (sexuella) stunder att han kunde bli pappan till mina barn.
Icke desto mindre. Det gör lite ont i hjärtat.
För det är ju jobbigt att avsluta en relation som är så varm och öppen som den här har varit. Det är jobbigt att avsluta något som åtminstone på ett par plan har gett mig vad jag behövde. Värme, närhet, någon som lyssnade. E berättade igår att ett av kärlekens språk är det hjälpsamma. Det här att ställa upp, finnas till hands och hjälpa till. Just det språket talar J. Eller kanske har vi det språket mellan oss. Och just det språket kommer jag att sakna. Jag har behövt honom och han har funnits där för mig. Även om vi har riktigt tur, och genom att vara tillräckligt känslomässigt kompetenta, lyckas föra över vår relation till en bestående vänskap så måste ändå delar av detta försvinna. Och det får väl vara okej.
Inte för att jag inte klarar mig själv. Det gör jag ju, det har jag gjort förut.
Icke desto mindre. Det gör lite ont i hjärtat.
För det är ju jobbigt att avsluta en relation som är så varm och öppen som den här har varit. Det är jobbigt att avsluta något som åtminstone på ett par plan har gett mig vad jag behövde. Värme, närhet, någon som lyssnade. E berättade igår att ett av kärlekens språk är det hjälpsamma. Det här att ställa upp, finnas till hands och hjälpa till. Just det språket talar J. Eller kanske har vi det språket mellan oss. Och just det språket kommer jag att sakna. Jag har behövt honom och han har funnits där för mig. Även om vi har riktigt tur, och genom att vara tillräckligt känslomässigt kompetenta, lyckas föra över vår relation till en bestående vänskap så måste ändå delar av detta försvinna. Och det får väl vara okej.
Inte för att jag inte klarar mig själv. Det gör jag ju, det har jag gjort förut.
Ett steg på vägen
Jag tror att jag startar denna blogg som en manifestation inför mig själv. Som ett bevis för att jag menar allvar och som ett litet steg i rätt riktning. Ett steg mot att bli mamma.
Jag började längta barn för tio år sedan. Länge var den längtan kopplad till en heteronormativ tvåsamhetslängtan. Längtan efter en man och den kärlek vi kunde dela. Men med åren har jag nått en (feministisk) övertygelse att jag inte behöver en man för att få det jag högst i världen önskar.
Jag längtar barn helt enkelt.
Och jag har tänkt fixa det på egen hand.
