ilangtanstider

Så har den där sabla krisen, den ekonomiska, också nått mitt jobb. I år räcker de med investeringsbudget men nästa år måste de också dra ner i driftsbudgeten. Minst 4 % ska sparas och vad det innebär för förvaltningen och organisationen får vi veta senare i vår. I maj-juni eller så.

Jag har tänkt att jag kanske får gå. Jag är näst sist in inom min enhet, sist på min avdelning. De första dagarna var jag helt övertygad om att bli kickad. När oron tog överhanden var jag tvungen att tala med chefen och några kollegor om saken. Min kollega M var lika orolig. De försökte lugna oss förstås, säga saker om att de låter vikarierna gå först, inför anställningsstopp osv. Men ändå, om någon fastanställd måste gå kanske det blir jag.

Jag vill ha det här jobbet föralltid! Brukar jag tänka. Sedan tänker jag att jag nöjer mig med fem- tio år. Det är ett bra ställe att ha barn på.

Och det är ju just det som är grejen. Att OM de nu ska välja vem som ska få gå så är det så lätt för dem att välja den som är gravid. Ja, jag vet hur olagligt och regelvidrigt det är och nej, de skulle inte kunna använda det som argument. Men min tjänst här är ny och experimentell liksom min verksamhet. Dessutom är den ifrågasatt. Att säga att den inte fungerade skulle inte vara så svårt och att säga att den var på prov likaså. Eller att det är lyx att jobba mot min målgrupp (ungdomar) i dessa karga tider. Precis som många tycker att kulturen överhuvudtaget är lyx när pengar saknas till skola etc. Ni känner igen resonemangen.

Så det sämsta jag kan göra nu är att avslöja mina planer. Och får vi i maj besked om att ett par fastanställda kommer att få gå - de ska bestämma vilka under hösten då måste en eventuell graviditet hållas hemlig. Och hemlighållande är ju som bekant inget jag sysslar med.