Ännu en unge
Jag har träffat min vän M två gånger under de kanske tre år som gått sedan han mötte sin kärlek C. Jag kan sörja det ibland. Men nu har M och C fått sin Lova och det är bara glädje. (Värst vad alla utanför femmis föder döttrar...)
M och C har tagit sitt lilla L och flyttat från stan. "Ut till en stuga i skogen" säger P, men så långt bort var det visst inte. Ett litet hus på landet snarare. Det låter fint på så många sätt men det är nog det sista vi ser av dem på ett tag enas vi om. Om det var svårt att få tag på dem när de bodde i stan och inte hade barn lär det ju bli omöjligt nu. Och om vi (som i jag och P, vi som har varit vänner i nio år och genom varierande grad av bittert singelskap nästan lika länge) störde oss på deras isolering som par, deras ständiga närvaro vid varandras sida, deras klassiska heteronormativa liv, förut så lär det inte bli bättre.
Men medan P vädrar sin besvikelse och ett uns av bitterhet rycker jag på axlarna. Vad jag förlorar är mindre än vad de får. "Den kärleksgåva de har är värd så många försakanden..." säger jag och ser hur P skakar på huvudet åt mitt hippietrams. Och det må vara just det, kanske i kombination med barnromaniserande, men... jag tänker låta dem hållas i sin bubbla så länge de behagar. Kommer de ut och tillbaka till oss igen skulle det göra mig lycklig. Men det gör mig också glad att veta att de har det bra. Särskilt som M var en del av vår tresamhet av missnöjt singelskap i många år. Vi unnar honom detta, visst gör vi P?
M och C har tagit sitt lilla L och flyttat från stan. "Ut till en stuga i skogen" säger P, men så långt bort var det visst inte. Ett litet hus på landet snarare. Det låter fint på så många sätt men det är nog det sista vi ser av dem på ett tag enas vi om. Om det var svårt att få tag på dem när de bodde i stan och inte hade barn lär det ju bli omöjligt nu. Och om vi (som i jag och P, vi som har varit vänner i nio år och genom varierande grad av bittert singelskap nästan lika länge) störde oss på deras isolering som par, deras ständiga närvaro vid varandras sida, deras klassiska heteronormativa liv, förut så lär det inte bli bättre.
Men medan P vädrar sin besvikelse och ett uns av bitterhet rycker jag på axlarna. Vad jag förlorar är mindre än vad de får. "Den kärleksgåva de har är värd så många försakanden..." säger jag och ser hur P skakar på huvudet åt mitt hippietrams. Och det må vara just det, kanske i kombination med barnromaniserande, men... jag tänker låta dem hållas i sin bubbla så länge de behagar. Kommer de ut och tillbaka till oss igen skulle det göra mig lycklig. Men det gör mig också glad att veta att de har det bra. Särskilt som M var en del av vår tresamhet av missnöjt singelskap i många år. Vi unnar honom detta, visst gör vi P?
Kommentarer
Trackback
