ilangtanstider

På folkfesten och familjefestivalen i djupaste Norrland kryllar det av familjer. Jag brukar tänka barn. Att det kryllar av barn. Jag brukar se alla dessa små springa omkring i glädjeyra. Hur de dansar med hörlurarna på, hur de sover i vagnar och sitter på axlar. Hur de ligger i famnar eller poiar på egen hand. Alla dessa barn brukar svämma över min blick och skära i mig. Jag brukar se dem och gråta. Undra om de någonsin någonsin kommer att bli mina. Jag brukar misströsta.

Men i år är det annorlunda. Jag längtar inte längre hela tiden till lekplatsen på området. Jag ägnar inte någon tid åt att bara sitta och titta på dem, eller väljer vägen förbi dem varje gång för att få en skymt. Istället dansar jag längs stigar och brevid vänner, övar på polskedansen och låter kärleken som flödar i vårt camp att flöda in i mig. Jag njuter av min rörelsefrihet. Inte för att jag inte hellre hade varit bland barnen utan för att det här är sista sommaren jag inte är det. Jag passar på att njuta. Snart nog har jag anledning att vara en av dem som packar väl och skjuter den tunga vagnen uppför backen. Snart nog. Jag känner förtröstan och entusiasm.
 
Istället ser jag familjer. Jag ser hundratals pappor i thaibyxor och dreads. Jag ser starka armar lyfta upp gråtande söner och truliga döttrar. Jag ser tresamhet och den smärtar mig än. Behöver det ens analyseras? Jag tycker det är glasklart. Det ena får jag i processen, det ena kan jag göra allt i min makt för att få uppleva. Det andra kan jag fortfarande bara vänta på.

Men det gör ingenting just nu. Jag hånglar med en vän, en bekant och en främling. Jag räknar cykeldagar och tar mina vitaminer. Det är två längtor men just nu smärtar bara en av dem.