ilangtanstider

En underbar femmis mailade mig och gav pepp efter att hon läst på min profilsida där. Hon kommenterade det jag hade skrivit om familjen och jag var tvungen att gå in och kolla. Det börjar bli ett par månader, kanske ett halvår, sedan jag skrev det där och det stämmer faktiskt inte längre.

Jag skrev att de inte är på min sida. Kanske är de det nu. Jag vet inte säkert. Sådant kan vara lite oklart hos oss. Jag har fem syskon och en tendens att klumpa ihop dem till en stor massa som tycker annorlunda än jag. Och då göra felkopplingen att de därmed är överens med varandra. De är sällan det. Eller ens speciellt lika, just så som jag är olik dem. Så jag mailade dem länken till den här anonyma bloggen och tänkte att om de har tid, lust, ork att läsa så ser de lite bättre hur jag tänker, var jag står och vad som pågår. De svarade inte, men det brukar folk ju heller inte göra.

Men så ringde en av dem. Det syskonet sa till mig att hen läst hela bloggen (jag har skrivit i snart ett år) och gråtit. Att hen slutligen förstår någonting som hen inte förståt förut. Om min längtan och sorg. Och om det faktum att allting inte är så rosenskimrande hos mig heller alla gånger. Men det viktigaste, det största och det vackraste hen säger, är att hen vill vara en del av mitt barns liv. Jag har ett kriterium för det: att en måste sköta sig, och det är precis vad vi under hösten ska fixa. Jag känner mig naivt entusiastisk inför det faktumet för första gången på... trehundra år. 

(Jag inser att det här inlägget är oerhört luddigt/vagt för de som inte känner mig, men ibland får även sådana tankar råda)