A till undsättning
Ett par veckor har jag bara känt mig så trött. Kommit hem sent men inte så sent att det hunnits med någon dans att få endorfiner av. Gått upp tidigt och jobbat hårt. Tränat och umgåtts men inte funnit tillräckligt stor glädje av det. Inte längtat efter barnen.
Inte orkat tänka på cykler eller fertilitetsdieter. Eller sömn. Inte orkat argumentera för min sak med syskonen. Inte orkat uppdatera vännerna.
Framförallt inte längtat till Gaia och nästa försök. Inte sett fram emot nästa ägglossning och resa med samma febrila förväntan som förr.
Först tänkte jag att jag liksom var lat. Och feg. Att så fort det tar lite emot så backar jag. Men det låter ganska olikt mig. Sedan förklarade kollega A saken för mig. Att det är så det känns efter en pärs. Efter något som tagit all kraft och energi. Den här tomheten. Som efter en stor tenta tänker jag, i brist på erfarenheter. Eller ett stort arr kanske. Tröttheten. Det är då en blir sjuk också. När en liksom har tid. Lärarsjukan ni vet. Den ambitiösas sjuka. Den brukar jag lida av.
Kanske kan det förklara varför jag darrar på händerna, varför benen viker sig och huvudet värker.
Det känndes som jag läste mina egna tankar när jag läste ditt inlägg. Det här med att försöka bli gravid är en mycket större mental påfrestning än jag kunde föreställa mig, självaste försökandet alltså.Jag vill inte heller åka igen, vill inte tänka på cykler, dagar och stå på något slags "ready-to-go-to-Gaia"- läge i tid och otid. Planera, vänta, hoppas och så vänta igen...liksom. Samtidigt så verkar det vara beroendeframkallande...så dubbelt. Man är trött på "hela grejen" men vill också iväg igen för att få uppleva den där "hoppas-hoppas-känslan"...Kram!
Älsklingen! Tänker på dig.../vännen B
Följer du med i december? Våra cykler är väl synkade?Eller?
