Argument: "du kan väl vänta lite"
Många är de motargument som möter mig när jag talar med familj och vänner om barnanskaffarplanerna. Just nu, när det hela verkligen är i rullning och veckorna smyger sig fram i väntan på nästa ägglossning att mäta, nästa läkarbesök att göra, tycker flera omkring mig att det går för snabbt.
"Du kan väl vänta lite" lyder argumenten, "du kan ju göra det här men låta det ta tid", "skynda långsamt fram".
Vad är det jag ska vänta på? En man och bättre tider? Mer stabila livsförhållanden eller någon slags inre stabilitet?
Stundtals känns det som att vänta är det enda jag har gjort. I månad efter månad och år efter år. Väntat på att det ska ordna sig.
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och alltid sagt att jag vill ha det så snart som möjligt. Jag har aldrig varit en av dem som sagt att "jag vill ha barn någon gång men inte nu, inte än på länge". Jag minns hur längtan satte in på riktigt när jag träffade J. Jag var 18 då.
Jag var 25 när jag bestämde mig för att inte vänta på kärleken längre. Åtminstone inte för barnanskaffandets skull. Det var då jag började drömma om att skaffa barn på egen hand. Ändå sade jag till mig själv att jag måste vänta tills jag var 28 innan jag genomförde mina planer. När jag fyllde 28 var jag fortfarande inte redo. En del av mitt sparkapital hade gått åt till en visdomstandsoperation, mitt lägenhetskontrakt är tillfälligt, jag satt plötsligt på en provanställning och hälften av mina familjemedlemmar är fortfarande mer eller mindre emot det. Jag bestämde mig för att avvakta igen.
Ett knappt år senare tycker jag att det är nog. Jag har väntat klart. Jag fyller 29 nu. Barnet kommer hursomhelst inte att vara här förrän jag är 30. Men det här handlar inte om ålder. Det handlar inte om att jag tror att det kommer att bli försent. Det handlar om 12 år av väntan.
Även om beslutet nu är fattat återstår fortfarande en till synes oändlig tid av väntan och längtan. Väntan mellan varje litet steg i processen. Att vänta, längta och hoppas efter varje resa och sedan den nio månader långa väntan. Även om det senare är en väntan jag längtar till.
Men jag vill inte vänta mer. Min längtan är ett decennium gammal och jag har ingenting att vänta på. Allt är klart nu. Sådant som jag förr behövde ordna tycker jag nu är ordnade. Sådant som jag förr trodde skulle behöva ordna sig tror jag nu kan lösa sig ändå.
Jag har nuförtiden svårt att se anledning av vänta. Men jag tycker mig inte heller skynda. Jag gör aldrig mer än en stor sak och ett par små i veckan. Ett läkarbesök och ett par vändor på google. Ett viktigt samtal och ett par timmar på femmisforumet. Jag ser tiden an och trippar långsamt fram. För varje sak som för mig närmare målet känner jag mig starkare. Jag önskar att jag fick känna så utan att samtidigt ha dåligt samvete för att andra tycker att jag skyndar.
Jag vill sluta vänta nu.
något jag för egen del också AVSKYR är nog när människor som anser sig vara genomtänkta, organiserade och förnuftiga menar att kvinn inte skall förhasta sig, att allt kräver god och planering,att spontanitet är djävulens tand eller iallafall något mer (o)förnuftigt. ut över kanten med dessa tråkmånsiga påståenden som får människan att bli stående på ett ben med drömmar som aldrig slog ut i handen. varför lever vi egentligen om det inte vore för att förverkliga våra egna drömmar? våra EGNA! tiden är här, den är nu, den är din. jag om någon har hört dig tänka, vrida ut och in, å ena sidan- å andra sidan, men alltid kommit fram till denna livskärlek. som vi sagt förr, du har ditt barn, jag har mina resor. låt dem aldrig sina, vi ska leva nu min kära vän. vänta vänta vänta kan de grå göra, de som egentligen bara själva vill men aldrig vågat.
Du har verkligen väntat. Det är din tur nu.
