Din känsla är på riktigt, din längtan är sann
Det är min terapeut som säger det till mig när jag frågar om jag gör rätt. Jag vill att hon ska säga till mig att jag fattar rätt beslut. Men det är inte hennes uppgift att göra, hennes plats att ta. Jag funderar på om jag verkligen vill det här. Om jag verkligen är redo. Om det har blivit en fix idé bara. Om jag har blivit så besatt av tanken att jag inte kan vända om.
Numera handlar allt om processen. Förr handlade allt om längtan. Om lukterna och smakerna. Om den tjocka magen. Om den lilla lilla nya människan. Om oss två. Nu handlar det bara om ägglossningar, provtagningar och fertilitetsdieter. Allt handlar om planer och planeringar. Om att forma ett liv lämpligt för barn. Jag är så upptagen av det (och av mitt uppslukande jobb) att jag inte längre känner den där längtan så starkt. Kanske är det en bra grej men det får mig att tvivla. I många år har jag haft längtan så nära i mig att jag fått ont i magen när en bebis kommit nära. Den smärtan är så liten nu i jämförelse med då. Den smärtan är inte en boxning i magen utan snarare än ilning. Full av förväntan och otålighet., kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina bebisar så länge det snart kommer att bli min tur. Och det kommer det ju.
Men hos terapeuten tvivlar jag. Kanske är det här bara den tokigaste idé jag någonsin fått. Kanske är det här bara ännu en sak jag inbillar mig att jag måste göra. Kanske är längtan efter barn inte sann. Det kanske är en längtan av att höra till och passa in, den längtan som jag alltid burit som inte kommer att bli det minsta mindre hos mig som ensamstående. Kanske skulle kärlek från en man räcka. Eller från en kvinna. Kanske tycker jag inte om barn. Kanske längtar jag inte barn. Kanske ska jag inte ha barn...
... säger jag och arbetar upp en liten hysteri. Men då ser hon på mig, ler milt och säger: din känsla är på riktigt, din längtan är sann. Och jag vet att hon har rätt. Det finns inte många saker jag har varit säker på i mitt liv. Att jag vill ha barn är en av de få. Jag vill det med själ och hjärta, med kropp och någon slags biologisk klocka som jag vägrar tro på. Jag vill det med vett och sans och jag vill det vettlöst och sanslöst. Om det finns någon sanning i min förvirrade sömnlösa hjärna i mitt ensamma längtande hjärta så är det just det:
Att jag längtar efter ett barn.
