ilangtanstider

Det första (inseminations)förberedande läkarbesöket är nu gjort.

Erik heter min läkare och han är helt grym. Det var ett år sedan vi träffades och hans anteckningar från förra gången gjorde gällande:
- att jag längtar kärlek och barn men inte vet vad jag ska ta mig till för att lösa situationen
- att jag har varit sjuk länge men nu känner mig starkare, och
- att jag, följaktligen, vill sluta med psykofarmakan.

Uppdateringen ett år senare känns onekligen tillfredsställande.

Jag känner mig numera allt oftare stark och trygg om än inte lycklig och lugn. Kanske är det här det närmaste jag kan komma att vara tillfreds så länge de två ovan nämnda - och så viktiga! - sakerna fattas mig. Kanske är jag en person som aldrig blir nöjd och som aldrig kan definiera sitt mående som "toppen". Kanske är det här den största styrkan jag kan uppbringa och uppvisa som barnlös. Kanske är det så.

Eller också är jag, som syrran menar, långt ifrån redo. Kanske är jag fortfarande ett labilt vrak. Kanske är gråtandet jag stundtals ägnar mig åt tecken på någonting mer än längtan. Tecken på instabilitet och omognad. 

Jag vet inte. Allt jag vet är att jag känner mig stark och skakig på samma gång. Kanske kommer jag alltid att vara det. Med sanningen i de orden kommer känslan av att det inte finns någonting att vänta på. Det är dags att ta det första steget. 

Dags att sluta med psykofarmakan. Det kommer att ta åtta veckor och under de åtta veckorna kommer minst två att innehållar djupa dalar och eventuella ångestattacker. Eller så tror åtminstone dr Erik. Det är först när dessa åtta veckor är över som jag kan känna mina riktiga känslor igen. Det är först då jag kan avgöra om stabiliteten är inbillad eller ej. Det blir en kraftmätning. 

Men vi ska veta, jag och ni, att jag just nu inte tvivlar en sekund på att det kommer att gå.