Handlingskraftens år
Ett av mina nyårslöften förra året var att sluta ha oskyddat sex (för att bli gravid). Inte så att jag hade så mycket sex över huvudtaget och inte så att det alltid var oskyddat. Men alltför ofta ändå. Speciellt med D. Inte så heller att jag egentligen hade sex för att bli gravid. Eller att jag hade oskyddat sex för att bli gravid.
Men every now and then när jag låg där med D (eller vid något tillfälle med någon annan) dök tanken upp hur fint det vore. Om dessa våra magiska starka möten ledde till ett barn. Inte för att han ville ha barn med mig. Inte för att han är redo för barn överhuvudtaget. Eller för att vår relation på något sätt lämpade sig för något sådant. Men ändå...
För så fungerar den längtandes hjärta. Logiken ut genom fönstret när den tärande längtan tar över kroppen och besluten. Några barn blev det hursomhelst inte.
Så inför förra året lovade jag mig själv att sluta med det där. Och höll det! Klart det hände att det bidde oskyddat någon gång emellanåt men då var hjärnan oftast med och satte stopp innan kroppen började styra och ställa allt för mycket och fantasin började skena iväg.
Jag blev så peppad av förra årets infriade löften (jag hade ett par andra också) att jag bestämde mig för att 2009 ska få bli handlingskraftens år.
Det är nu ska jag ska gå från tanke till handling. Från dröm till praktik. Det gäller tusen saker som borde ha gjorts för länge sedan. Ansöka om den master som togs 2005, sätta upp hyllorna i hallen så att vi inte måste slänga allt på golvet och betala räkningar tid. Småsaker som blir stora när kvinn skjuter på dem.
Men så handlar det ju om längtan också förstås. Att om de första försöken ska göras inom en någorlunda rimlig framtid är det en hel del saker som måste göras innan dess. Praktiska saker som måste ordnas, beslut som ska fattas och ärenden to run. Alltifrån konton och räkningar, till läkarbesök och tester, vidare förbi beslut om fader:okänd;: anonymitet, sperman, donatorer och kliniker.
Wow, vad mycket! Men det börjar nu. Jag känner femmisarnas stöd i ryggen. Jag känner vännernas, familjens och kollegornas värme värma mig. Jag kan göra det här om jag verkligen vill! (men trippar med försiktiga små steg)
Men every now and then när jag låg där med D (eller vid något tillfälle med någon annan) dök tanken upp hur fint det vore. Om dessa våra magiska starka möten ledde till ett barn. Inte för att han ville ha barn med mig. Inte för att han är redo för barn överhuvudtaget. Eller för att vår relation på något sätt lämpade sig för något sådant. Men ändå...
För så fungerar den längtandes hjärta. Logiken ut genom fönstret när den tärande längtan tar över kroppen och besluten. Några barn blev det hursomhelst inte.
Så inför förra året lovade jag mig själv att sluta med det där. Och höll det! Klart det hände att det bidde oskyddat någon gång emellanåt men då var hjärnan oftast med och satte stopp innan kroppen började styra och ställa allt för mycket och fantasin började skena iväg.
Jag blev så peppad av förra årets infriade löften (jag hade ett par andra också) att jag bestämde mig för att 2009 ska få bli handlingskraftens år.
Det är nu ska jag ska gå från tanke till handling. Från dröm till praktik. Det gäller tusen saker som borde ha gjorts för länge sedan. Ansöka om den master som togs 2005, sätta upp hyllorna i hallen så att vi inte måste slänga allt på golvet och betala räkningar tid. Småsaker som blir stora när kvinn skjuter på dem.
Men så handlar det ju om längtan också förstås. Att om de första försöken ska göras inom en någorlunda rimlig framtid är det en hel del saker som måste göras innan dess. Praktiska saker som måste ordnas, beslut som ska fattas och ärenden to run. Alltifrån konton och räkningar, till läkarbesök och tester, vidare förbi beslut om fader:okänd;: anonymitet, sperman, donatorer och kliniker.
Wow, vad mycket! Men det börjar nu. Jag känner femmisarnas stöd i ryggen. Jag känner vännernas, familjens och kollegornas värme värma mig. Jag kan göra det här om jag verkligen vill! (men trippar med försiktiga små steg)
Kommentarer
Trackback
