ilangtanstider

Inte ens medan jag gjorde resan tyckte jag att det fanns så mycket att säga om det hela. Nu efteråt finns det ännu mindre. De runt omkring mig som faktiskt bryr sig vill höra hur det gick. Vad kan jag säga till dem utan att göra dem besvikna? Hur kan jag formulera det utan att hamna i det där ömkansträsket igen? Utan att det låter som att jag vill att de ska tycka synd om mig. Det vill jag aldrig, eller sällan. Jag vill bara beskriva vad som händer i mig trots att det inte är ljust.

Det var en resa jag gjorde för att försöka klara något på egen hand. Det var nästan enbart därför den gjordes. Spanskan, solen, salsan och det lilla äventyret är sekundärt. Ensamheten är det största som pågår. Att på en vecka inte ha någon att dela upplevelser och tankar med. Att inte ha någon att berätta för när det är jobbigt, men inte heller när det går bra. Jag har ständig sms-kontakt med storasyster, bästa vän, A och N. De skriver att jag modig och att de är med mig i tanken. Det hjälper.

Övrig tid går tankarna hem och till framtiden. Till vänner och Danmarksresa. Jag har aldrig varit så säker på försökandet som jag är i Barcelona. Men så är det också min tillflyktsort när allt känns tungt. Och det gör det just där.

Väl hemma är det både lättare och tyngre. Jag älskar den tryggheten som finns i min stad och bland de mina men jag har fortfarande problem att hantera de små hindren i min vardag. Jag får fortsätta tampas med det.