På väg någonstans
Imorgon åker jag till Barcelona. Egentligen ville jag till Berlin. Jag var under vintern helt övertygad om att jag skulle dit. Det skulle bli min första lilla resa med en vän sedan de fyra dagarna jag och K spenderade i London år 2000. Givetvis blev det inte så. Vännen ville inte längre åka och om jag åkte själv till Berlin skulle jag bara ägna mig åt att försöka komma L nära (han bor ju där nu). Det var ett projekt dömt att misslyckas.
Och en stor besvikelse. Det låter futtigt för alla er som så ofta reser någonstans, så ofta får tillfälle att njuta av spontanitet och lediga dagar. För er som har vänner ni kan göra saker med. För mig var planerna, ja, bara planerna i sig faktiskt, ett stort steg på vägen någonstans och besvikelsen var förstås lika stor den.
Min kollega M försökte övertyga mig om att göra något på egen hand och plötsligt fann jag mig själv googla språkkurser i Spanien. För om jag ska åka någonstans själv så är väl Spanien ett bra alternativ. Det tog ett tag innan jag faktiskt bokade resan men innan det hann jag plugga språkkurser som jag lånade på biblioteket och gå flera salsakurser.
Så nu är jag så redo jag kan bli antar jag. Jag vill aldrig någonsin göra saker ensam men har en inget val så. Hellre det än att inte åka alls. Det är nytt för mig att resonera så tror jag. Nytt och nyttigt.
Bra gjort att åka! Jag tror att Barcelona blir fantastiskt! Ha det underbart!
Du kommer nog att få det väldigt fint i Barcelona, och inte nog med det... den spanskan du kan nu kommer blomma och utökas en hel del! Att kunna lyssna och hänga med i samtal enbart baserat på kunskaperna sedan gymnasiet är inte dåligt min vän. Du måste vara en fena på det där!
Hoppas tiden i Barcelona blir utvecklande på ett intressant och roligt sätt, ensamåkande eller inte. Jag tycker du är väldigt modig.
Stor styrkekram!
