ilangtanstider

Jag skriver på min facebookstatus att jag är ur det förvirrade tillståndet. Att jag är beslutsam nu igen. Det är så skönt. Vändningen har smugit sig på mig.

- Min chef säger att hon ska göra allt hon kan för att inte behöva släppa varken mig eller min kollega. Jag väljer just nu att tro henne eftersom jag inte orkar oroa mig för att bli av med jobbet hela tiden.

- En fin fin vän till mig fick för några veckor sedan missfall. Det var ingen planerad graviditet och hon hade bara vetat i någon vecka att hon var gravid men... de hade bestämt sig för att behålla det. De har talat om barn i ett år. Så självklart en viss sorg när det så snabbt bokstavligt talat rann ur henne. Men det ledde fram till något så stort, nämligen beslutet att börja försöka på allvar. Hon vänder sig tveksamt till mig och hoppas att jag ska stötta henne och hur skulle jag kunna göra annat. Jag som går i funderarplaner själv. Jag som för tillfället bestämt mig.

- Ytterligare två vänner var hemma hos mig på fika häromdagen. De peppade och tog bort mina kval och obeslutsamhet. De låter mer bestämda, som om valet var så självklart. De bryter ner varje dåligt motargument som egentligen aldrig har varit mitt men som jag surt förvärvart från omvärlden. Som de att bli alltför bunden, som de att vänta på den rätte (kräkas!), som de att först ha trygghet och inre styrka, och som en av de värsta: "tänk på det stackars barnet!"

Men jag tänker ju på barnet och jag tror inte att det skulle få det så illa med mig. Jag tror, i mina starkare klarare stunder, att vi två skulle kunna få det riktigt bra.