Mot Berlin
Imorgon åker jag och finaste E till Berlin. En resa som det skissats på och talats om i ettochetthalvt år nu. Förutom att det ska bli roligt är det framförallt skönt att det faktiskt blir av. Jag gillar inte att hålla på och tala om saker som en känner på sig aldrig kommer att bli gjorda. Vågar sällan yttra något om en plan eller dröm förrän jag är där eller åtminstone halvägs. Kanske är barndrömmen ett undantag i det fallet. Eller också kanske jag faktiskt är övertygad någonstans om att det kommer att gå. Tillslut.
Det blir konstigt att åka iväg utan att veta om jag är gravid eller inte. De flesta stunder tror jag inte det. Men sen hugger det till i magen eller jag råkar stöta till ett ömt bröst och då kommer hoppet försiktigt igen. Kanske kanske ändå. Framförallt är det blodet som oroar mig. Jag har blött i nio dagar nu. Min mens brukar vara i tre eller fyra. Mor och syrran säger att de inte blödde någonting under sina graviditeter. Men jag har en vän som blödde i fem månader. Ingenting går att tolka och ingenting behöver betyda någonting. Jag får resa i ovisshet. Men det är en förhållandevis lugn sådan.
