ilangtanstider

Här gick jag och fick plötsligt lite tjockångest igen. Den har varit under kontroll av flera anledningar den senaste tiden. För det första att jag tränade så sabla mycket i våras att jag liksom... smalnade av. Lite plattare mage, betydligt mindre bröst, och tydligen, enligt E, mindre rumpa. Det var det där med magen som var det viktiga och det var det som gjorde att jag inte hade ångest varje lördag när jag skulle ut eller nåt. Att jag kunde ta fram mina gamla "smal-jeans" igen.

Alla sa att jag var fin och det kändes bra och jag hatade det för jag ville vara fin innan också trots lite småtjock mage och jag vill inte att lite smalare ska betyda lite finare och ni vet, allt det där. Men de sa att jag var fin för att jag själv var nöjd med avsmalnandet jag vet. Nåväl.

Det var också lugnt därför att jag ändå snart skulle vara gravid, jag ska ändå snart tjockna till liksom. Och för att aneldningen till att jag gått upp lite igen var att jag ätit ordentligt och spenderat ett par 10 av de timmar jag vanligen tränar i veckan till att istället vila. Det var då augusti-september.

Sen kom de sjukt stressiga och allmänt omskakande oktober-november där jag inte hunnit träna eller göra matlådor. Och vips en förändring i kroppen. Och plötsligt är ångesten tillbaka. Jag går på superträningspass och tuggar morötter till middag. Som om det någonsin har hjälpt. Och nej, jag är inte där igen, inget ortorektiskt i sikte. Bara en liten kroppsnoja. En övergående. 

Men så läser jag ett nytt inlägg av Frida som skriver på  "Vi som aldrig sa sexist"-bloggen och plötsligt känns det lite bättre. Riot not diet helt enkelt. Jag ska försöka tänka på det nu, och under tiden, och sen. Alltid.