Uppdateringar och efterspel
Kanske är det lite lättare sagt än gjort att skaka av sig och bara var glad istället för att känna sorg. Eller besvikelse. Över det som inte blev.
Vänner som inte läser bloggen messar och frågar hur det går, både de som hört om ett plus och andra. En del rycker på axlarna och andra kan inte hålla tårarna eller dramatiken borta. Jag står mittemellan och vet inte riktigt vad jag ska tro. Eller känna.
Syrran vill inte riktigt gå med på att det finns något att vara besviken eller ledsen över. Det sårar mig.
M och jag står på jobbet och pratar om att vi aldrig är lediga. Vi är faktiskt aldrig det, känns det som. Spenderar 50 timmar i veckan i det där huset. Har jobbat fyra kvällar och sex dagar i veckan ett tag nu. Känner mig bara trött.
Jag bowlar med vännerna och tänker inte alls på saken förrän F undrar om jag fortfarande hoppas på det där hemliga och nej, jag gör ju inte det. Det finns inte längre någonting, åtminstone ingenting så specifikt, att hoppas på.
Jag tramsar med min bästa vän där hemma och vi jämför svullna magar. Men min är platt och han säger "nu när du inte längre är gravid". Det sticker till någonstans trots allt.
Allt detta och slutligen en Loke-konsert. Och han gör sin "Dig som aldrig blev". Och det är fint och dramatiskt och sorgligt i en salig röra. Det kanske behöver vara det en liten stund.
Som jag redan sagt så är det ju bara du (och ingen annan) som kan och ska avgöra hur jobbigt det känns! Sedan är det faktiskt så att processen i sig är både psykiskt och fysiskt krävande (eller det är min "teori" iaf...?) Så det är väl inte konstigt om du inte dansar på rosor på vägen till målet! Det är ju dessutom viktigt att du lyssnar på dig själv och inte banaliserar det du faktiskt känner. Med detta menar jag att du får må precis hur du vill (även om jag enbart vill att du ska må bra), och jag tänker stå ut med alla dina känslor! Jo då, jag ska bli psykolog då va... :)
Puss och kram, fina!
Kärlek till dig!
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är så ledsamt att lillen inte kunde vara kvar. Men jag förstår dig i din tvetydiga känsla. Efter mitt senaste missfall kände jag både glädje och en bottenlös sorg. Sorgen över att ha förlorat, men samtidigt glädjen över att jag fortfarande kunde bli gravid. Att något velat fästa där ett tag. I mig.
Jag tror att båda sidorna kommer att ta det spelrum de behöver. När de behöver. Under tiden känner du precis det du känner. Och fortsätter försöka.
Kram.
