Uppladdning pågår
Dagarna släpar sig fram. Det är cykeldag 12 och jag kissar på stickor flera gånger om dagen och ibland även på natten. I morse vaknade jag klockan fyra och kunde inte somna om. Lillebror ringde klockan 7 för att kolla om vi skulle ta färjan. Inget utslag på stickan - ingen färja. Men för säkerhets skull har jag min fullpackade väska med mig vart jag går. Tänker att när det än slår om så är jag redo att fara. Vill inte förlora dyrbar tid.
Allt eftersom dagarna går får jag sms från vänner som undrar vad som händer. Har jag åkt än och varför hör jag inte av mig med uppdateringar? Därför att ingenting händer och det finns ingenting att förtälja. Återigen den där balansen mellan att å ena sidan vilja tala om det hela tiden och ha alla de som står på min sida nära nära. Och å andra sidan att få lite space och fokus utan någon slags uppdateringsskyldighet.
Dessutom känner jag hela tiden hur jag och de omkring mig går sakerna i förväg. Det var en sak när jag bara drömde och fantiserade. Nu när det börjar bli allvar har jag svårt att ta ut en lycka som kanske aldrig kommer. Så medan jag är inne i "när går nästa färja?" och "har jag packat min tandborste?" talar andra om barnvagnar, festivaler, och framtider. Jag blir stressad och orolig även om det var jag som startade det.
Slutligen gör det mig ändå så varm och så otroligt glad när jag får det här fina meddelandet från en av mina bästa om vad hon tänker på:
på dig. ägglossning och graviditet, och spänning, och sparkar, och förlossningar, och vakennätter, och tårar, och kaos, eufori, familjecampingar på festivaler, och vatten som går, och eftervärkar, och när skrutt och du och jag åker Gotlandsbåt i sommar, och hur jag är hos dig vissa nätter så du får sova, och.,.. ja, sånt där
När jag känner mig riktigt modig och positiv vågar jag också tänka på sådant. Glädjs och längta.
