Om de omkring mig - kollegorna
Det har varit en svår balansgång det här med att berätta och inte. Om vilka som ska vara invigda och hur mycket folk behöver veta.
På jobbet blev det ganska tidigt, säg januari, tydligt att processen inte skulle gå att dölja för min närmaste kollega. Vi delar rum, hon ser när jag går och när jag kommer, hon hör mina mobiltelefonsamtal och - framförallt- det undgår henne inte när jag gråter.
Så jag berättade. Bara i korthet om att jag funderade och skulle börja förbereda för försökande. Om vad det innebar för mig för tillfället. Hon får rapporter när det påverkar vårt arbete. Det har fungerat bra så. Fram tills för någon vecka sedan, kanske en månad, då hon och jag har varit så stressade att vi inte hunnit prata, då hon har varit så fokuserad på sin förestående semesterresa och jag på mitt förestående försökande att vi inte kunnat mötas.
Och nu när det snart är dags att åka finns hon inte vid min sida för att dölja och täcka upp på jobbet så som planen var. Jag har sett framför mig hur jag går iväg för att kissa på min sticka, återkommer med de två strecken och säger till henne "håll ställningarna och tummarna, jag åker nu". Men hon är på andra sidan klotet och de åtta timmarna varje dag jag spenderar på jobbet får jag sitta ensam på mitt kontor och ensam i min spända förväntan.
Det finns ett par nära kollegor och en chef också som hela tiden indirekt påverkas av vad jag sysslar med. För att jag glömmer att fixa saker, för att jag springer iväg på läkarbesök eller rymmer tidigare utan att berätta. Men hur skulle jag istället göra? Just nu är det en alltför känslig fråga för att dela med folk jag knappt känner privat (även om jag känner deras professionella personligheter aldrig så väl). Så jag håller tyst och svarar undvikande. Det står glasklart för dem att något pågår och de hintar om att jag behöver varva ner, att jag har gått ner i vikt, att jag inte ska vara ledsen.
Men jag är ju tokstressad och förväntansfullt glad. Jag längtar efter att kunna berätta för dem hur det egentligen ligger till. Allt blir så mycket lättare utan hemlighetsmakeri.
