ilangtanstider

Det har varit en märklig tid. Livet liksom rullar, för en gång skull.

Jag möter människor. Den tokige. Den vuxne. Dansaren i London. Och nu en så fin så fin som jag inte kan säga mycket om än. Bara att det gör mig lite pirrigt glad och ofokuserad.

Men jag tänker fortfarande på L. På honom i allmänhet och vår vänskap i synnerhet. Att jag vill ha den tillbaka. Att jag nog vet att han också vill det. Det var faktiskt jag som bröt kontakten. Jag som sa att om vi inte hade en nära relation klarade jag inte heller av att ha en vänskaplig. Inte just nu iallafall och inte på ett tag. Så jag hörde inte av mig. En och en halv månad fick det gå. Jag vet inte om det är för kort. Eller länge nog.

För nu höll det inte längre. Jag ringde honom, sådär i ett infall som jag gör. Sådär utan förberedelse eller förbehåll. Bara slog numret.

Och hans röst! Och glädjen i den när han svarar! Och entusiasmen från hans sida att höra om mig, om min låda och mina flyttar. Och värmen när jag säger att jag har en bra dag, en bra vecka som kanske kan bli en månad. Vi talar en stund och bestämmer oss återigen för att gå på teater. Det var det sista vi sa till varandra när saker var bra. Innan jag dramatiserade allt och förstörde. En dramatik som var nödvändig förstås. Men ändå. Den medförde stor saknad. Så nu sitter jag där och ställer till det igen. Kan bara hoppas att jag har styrkan att hålla dramatiken borta och hjärtat i schack.

Hänger lite, mest över internet och sms iofs, då och då på fyllan, med en ny bekantskap. Dramatisk, smått galen och tokig. Kvicktänkt, rolig, liksom... levande.

Träffade nyligen en annan trevlig man av en helt annan kaliber. Trevlig var just ordet. Allmänbildad och mogen också kanske. Liksom... vuxen. Vet inte om jag kan möta det så bra just nu.

De är fina, på olika, helt olika, sätt och det gör mig glad. E är milt ifrågasättande men förstår när jag förklarar. Försöker ju bara skydda våra hjärtan; i första fallet mitt, i andra fallet hans. Har fått och tagit tillbaka vännen A och talar ofta med henne. Gamla kärleken B ringer och berättar glatt att han fått hångla. Jag kontrar med mina två.

Men, tänker jag, när helgens rus lagt sig och vardagsstressen och tristessen återstår, det finns ingen som helst risk att någondera kommer mig inpå livet. Att jag å min sida påverkar eller förändrar dem. Berör dem eller berörs, på något djupare plan. 

För kvar ligger L. Som en jävla kloss. Det gick mycket bättre när han inte hörde av sig. Han gör det nu igen och lilla hjärtat skuttar och lilla hjärnan arbetar fram paranoida förklaringar. Det är inte lätt men... det är inte slut än. Vi har ännu inte sett slutet på den här hisotrien tänker jag. (men minns hur sårad jag blev sist jag inbillade mig att vi hade något som skulle leda någonstans.)

Tusan vilka återfall. Jag skäms. Jag minns samtal och blickar framförallt. Jag minns händer och kroppar. Vänskapshäng och bilåkande. Nakenbad. Familjemöten. Dans och tedrickande. Oviktiga småsaker. Och så breven. De långa breven om våra resor. Om var vi befann oss, hur vi tänkte och kände när vi var ifrån varandra. Månad efter månad på varsitt håll och ändå med en liten tanke, min förstås alltid så mycket större och starkare, hem eller bort till den andres stora resa, min faktiskt större.

Jag får sätta mig på mina händer för att inte ta fram de där breven igen.

En vecka i London och det finns liksom en hel mängd olika längtor. Men den efter barnen är inte alltid den starkaste.