ilangtanstider

Har haft fyra starka möten med fyra starka kvinnor på den här veckans två första (svaga!) dagar.

En förmiddag på jobbet kommer det in en kvinna på mitt kontor och vill tala... jobb. Men vi kommer snabbt in på annat. Hon berättar om sin relation. Jag om min - lika lösa, odefinierade. Vi talar om barnlängtan och heteroskit, om sexliv och maktobalans. Om och om igen ältar vi det där med att en aldrig kan få höra av sig så mycket som en vill eftersom det innebär ett känslomässigt underläge. Tusan också! I två timmar talar vi om saken och när hon går känns hon som en vän, som någon jag kan anförtro mig åt.

Sent en eftermiddag på jobbet ringer någon och uppmanar mig att prata barnlängtan. Hon vill veta mycket och jag svarar på allt. Bara öser ur mig saker i en salig röra. Från en längtan som tonåring, genom år av planer och förra årets försökanden. Plusen!!! Missfallet. Aborten. Styrkan och svagheten. Anonymitet och moralism. Familjens stundtals skeptiska inställning och vännerna totala lojalitet. Allt får hon höra. Vi ska ses nästa vecka och tala mer om saken. Jag hoppas på att vara lite mer samlad men trot egentligen inte på det. Hjärteämnen. Hjärtefrågor. Hjärtelängtan! 

På tåget på väg hem från jobbet en kväll talar med jag med en vikarie på jobbet. Hon äter mariekex. Jag misstänker genast att hon gravid. Vet kanske egentligen att det finns andra anledningar att äta kex. Men vet också att min radar är grym när det gäller det här. Jag ställer öppna frågor och hon svarar förstås bekräftande. Hon är i vecka 13-14. Hon mår lite illa och är ständigt hungrig. Hon och hennes kille (alla dessa jävla killar) pratar barnnamn och försöker berätta för vänskapskretsen utan att chockera. De är yngre än de flesta i en större stad. Knappt över 25. Jag blir avundsjuk. Och glad. Och ledsen. Och längtande så till den milda grad.

På stationen efter tåget möter jag en tjej som jag var vän med för fem år sedan. Vi ses eller hörs inte längere. Vi frågar varandra hur det är och vad som händer. Hon frågar mig om barn, jag svarar först nej svävande. Sedan berättar jag lite. Jag frågar henne om relation och får en halvtimmes lång berättelse om heterotvåsamheten och dess problem. Om en (jävla) kille som inte ser och inte lyssnar. Om ojämlikt sexliv och vestibulit. Om längtan efter barnen, katterna och stabiliteten. Om tvivlet och ångesten över att bli lämnad och vara ensam. Jag står som furan i norrlandsälven, stark och stadigt lyssnande, med kloka råd att ge.

Men det är som att jag inte kan hjälpa det. För de har ju någonting gemensamt, något jag inte har. Och ibland vill jag bara skrika: men du har ju någon att göra barn med!