ilangtanstider

Hemkommen efter min längsta resa hittills. I dagar. Inte störst och viktigast på något annat sätt.

I två veckor bilade jag och två bästisar genom Europa. Danmark, Tyskland, Polen, Slovakien, Ungern, Kroatien, Bosnien. Sedan en knapp vecka med familjen i Kroatien. Klyschor; en chans att komma bort och få perspektiv. Att upptäcka vad en saknar eller kan klara sig utan. 

Jag längtar efter barn. Men jag kan också klara mig utan. Eller kan jag det? Under de första veckorna fanns barnen svagt i mitt medvetande. Jag såg dem på gator och i famnar. Tydligen var vi i ett av Europas barntätaste områden så kanske var det inte konstigt. Förra gången jag gick på dessa gator förlorade jag ett barn. Jag minns hur jag då tänkte att om jag kommer hit igen ska det vara med en unge i magen eller i famnen. Det blev ju inte så. Bara med en sorg... starkare.

Under semesterns sista vecka blev längtan större men också längre bort. Det går inte att föra in fler småttingar till det här dårhuset tänkte jag gång på gång. Hur ska jag kunna göra det? Eftersom en femmisförsökarlösning kräver full support från familjen känns den mer främmande när vi kaosar så här. Och eftersom det inte finns någon att göra barnen med...

Omöjligheten i drömmarna är nedslående. Jag ser igen utväg. Och landar här i den känslan.