Jag ljög lite idag
En kollega förlorade sitt barnbarn för några veckor sedan. Det dog bara några timmar eller kanske någon dag, gammal. Hon tar det mycket hårt. Har knappt setts till på jobbet sedan dess. Hon är från Balkan och dödsfallen i hennes familj har varit många. Det är hemskt.
En annan kollega ska bli farmor i oktober. Hon är så fantastiskt lycklig över det. Vi andra är också glada. Vi kallar henne farmor K och peppar inför att allt ska gå bra.
På tal om hennes barnbarn frågar hon om många av mina släktingar och vänner väntar. Ja, mina vänner gör ju det. Det ska komma en i september, två i november, en i december och en i januari. Detta undantaget femmisarna som en liksom alltid gläds lite extra åt.
Och hon frågar mig om jag längtar och jag svarar nej, inte så värst. Vad menar jag med det? Jag längtar ju som en toka just nu! Mer än på månader. Lika mycket som förra sommaren skulle jag tro. Lika mycket som före de första försöken.
Men det kan jag liksom inte säga. För att vi står i offentligheten och jag inte vill börja gråta. För att jag är rädd för hur hon ska tolka allt jag säger i fortsättningen om hon förstår hur mycket min längtan styr mig. Om hon ska observera mig med bebisarna på jobbet och se hur svårt jag har att hålla mig stående.
Så jag ljuger. Säger att längtan är under kontroll nu. Att vi får se hur det blir. Lite casual så där. Lögn lögn. Hon säger att jag ska tänka på att jag är ung. Jag gör det. Det gör jag faktiskt. Ibland. Jag vet att jag har 10-14 år till på mig. Men ni vet, alla ni som längtar, ni femmisar, ni vet att det faktum att det en dag kommer att komma inte hjälper den längtande särskilt mycket. Som att längta kärlek. Jag vill ha det nu. Inte sen. Nu. Inte senare.
En annan kollega ska bli farmor i oktober. Hon är så fantastiskt lycklig över det. Vi andra är också glada. Vi kallar henne farmor K och peppar inför att allt ska gå bra.
På tal om hennes barnbarn frågar hon om många av mina släktingar och vänner väntar. Ja, mina vänner gör ju det. Det ska komma en i september, två i november, en i december och en i januari. Detta undantaget femmisarna som en liksom alltid gläds lite extra åt.
Och hon frågar mig om jag längtar och jag svarar nej, inte så värst. Vad menar jag med det? Jag längtar ju som en toka just nu! Mer än på månader. Lika mycket som förra sommaren skulle jag tro. Lika mycket som före de första försöken.
Men det kan jag liksom inte säga. För att vi står i offentligheten och jag inte vill börja gråta. För att jag är rädd för hur hon ska tolka allt jag säger i fortsättningen om hon förstår hur mycket min längtan styr mig. Om hon ska observera mig med bebisarna på jobbet och se hur svårt jag har att hålla mig stående.
Så jag ljuger. Säger att längtan är under kontroll nu. Att vi får se hur det blir. Lite casual så där. Lögn lögn. Hon säger att jag ska tänka på att jag är ung. Jag gör det. Det gör jag faktiskt. Ibland. Jag vet att jag har 10-14 år till på mig. Men ni vet, alla ni som längtar, ni femmisar, ni vet att det faktum att det en dag kommer att komma inte hjälper den längtande särskilt mycket. Som att längta kärlek. Jag vill ha det nu. Inte sen. Nu. Inte senare.
Kommentarer
Trackback
