ilangtanstider

Jag glömde bort bloggen. Glömde att jag hade den helt. Att jag brukar skriva om barnen här. Vad säger det om längtans tider egentligen? Att jag inte går i dem...?

Jag glömde annat också. Var min cykel stod. Var jag lagt mobilen. Att jag skulle träffa F och A - på samma kväll. Jag glömde svara på J och J´s sms. Glömde ett par tre möten. Glömde alltför ofta bort Å och att jag ville ringa till henne och berätta om allt.

Jag vet vad det här handlar om. Har varit här minst två gånger förut och känner till symptomen. Kanske sjukdomen också. Det är väggen som kryper allt närmre. När sorgen i vintras hotade att övermanna mig blev aktivitet en utväg. Att hela tiden vara på språng. Ha saker i rullning. Andra saker än barnförsökande. Att träffa människor och flytta lägenheter. Att jobba helt otroligt mycket och att aldrig sätta mig ner och tänka.

Det gick bra. Riktigt bra gick det. Jag träffade människor jag tycker om. Jag fick dansa och hångla. Jag fick ett nytt hem och avklarade en flytt. Jag var ofta i tidningen på den lilla orten där jag jobbar. Jag genomförde och slutförde projekt efter projekt. Jag tänkte mindre och mindre på barnet jag förlorat.

Men nu tog det liksom stopp. Hjärnan fungerar inte längre. Jag glömmer saker och har svårt att förstå det jag läser. Kan inte riktigt lyssna när folk talar med mig eller känna ordentlig empati när de gråter vid min sida. Tankarna fladdrar och far. Jag sover och äter dåligt. Har för ont i ryggen för att träna och är för rastlös för att vila.
Men jag har förtröstan. Någonting är annorlunda nu. Det finns ett par tre eller fem riktigt nära som kan rädda. Jag ringer D och D som får mig att le. N och A kommer till undsättning illa kvickt. Som jag ju liksom visste att de skulle. A och E ställer inga krav. Resten lämnar jag därhän så länge.