Borde inte
Borde inte sörja så förbannat just nu. Är ju nöjd med mitt val. Känner att jag gjorde det rätta. Jag ångrar mig inte, och det är inte valet jag sörjer.
Det är barnet. Jag saknar att ha det i mig och att längta efter att det kommer.
Borde inte räkna. Dagarna sedan det bästa beskedet nånsin. 70 dagar. Känns så långt och så kort. Så mycket och så lite har hänt. Dagarna sedan jag avslutade det. 48 dagar. Tunga och lätta dagar. Dagar av lättnad och dagar av oändligt sorg och saknad. Tiden till den lilla skulle ha kommit. Början på september. Ett halvår. (och jag undrar om sorgen kommer att stanna i mig så länge eller om den har stannat tills nu för att här är så mörkt och kallt. Om våren kommer jaga den på flykten).
Borde inte älta. Vad som händer i vecka 15. Borde inte ens veta att jag skulle varit där nu. Hur stort det skulle ha varit nu. Att det typ skulle vara klart, kunna suga på tummen. Att ansiktet skulle vara format. Hur jag skulle ha sett ut. Hur jag skulle ha mått. Att folk skulle ha vetat ett tag nu och att inte skulle gå att dölja (inte för att det inte syntes i vecka 8 om en kände mig iofs).
Jag borde inte tänka på allt det här. Det gör mig så ledsen.
Det är barnet. Jag saknar att ha det i mig och att längta efter att det kommer.
Borde inte räkna. Dagarna sedan det bästa beskedet nånsin. 70 dagar. Känns så långt och så kort. Så mycket och så lite har hänt. Dagarna sedan jag avslutade det. 48 dagar. Tunga och lätta dagar. Dagar av lättnad och dagar av oändligt sorg och saknad. Tiden till den lilla skulle ha kommit. Början på september. Ett halvår. (och jag undrar om sorgen kommer att stanna i mig så länge eller om den har stannat tills nu för att här är så mörkt och kallt. Om våren kommer jaga den på flykten).
Borde inte älta. Vad som händer i vecka 15. Borde inte ens veta att jag skulle varit där nu. Hur stort det skulle ha varit nu. Att det typ skulle vara klart, kunna suga på tummen. Att ansiktet skulle vara format. Hur jag skulle ha sett ut. Hur jag skulle ha mått. Att folk skulle ha vetat ett tag nu och att inte skulle gå att dölja (inte för att det inte syntes i vecka 8 om en kände mig iofs).
Jag borde inte tänka på allt det här. Det gör mig så ledsen.
Kommentarer
Postat av: N
Min Finaste Älskade Vän.
Det är inte konstigt att du sörjer. Det konstiga vore om du inte gjorde det. Men du kommer att leva igenom den. Inte för att du vill nödvändigtvis, men för att du kan. Och under tiden, den mörka tiden, så får vi försöka göra bra saker, och ta hand om varandra, och om sorgen, så gott det går.
Postat av: Princess A
Håller med föregående talare. Allt det du skriver om kommer ske igen, och denna gång utan den skugga som en viss as skulle kastat över dessa veckor. Vi ska allesammans komma ut ur den här vintern till en vår där allt är möjligt igen. Tills dess är det helt okej att sörja. Vi är här med dig vännen. Kramar!!!
Trackback
