Om cykler och framtida resor
Min bästa E och jag hinner med ett kort uppdateringssamtal. Det handlar lite om mitt senaste möte och lite om hennes senaste skidresa. Och så frågar hon om hur jag tänker kring cykler och Danmarksresor. Det är en befogad fråga eftersom det ekat väldigt tyst kring de ämnena på senaste.
Och eftersom jag har en ovanligt bra början på denna vecka, tack vare vännerna som var på besök i helgen - gamla som nya, tänker jag... KANSKE.
Vissa stunder är jag så himla sugen på att åka igen. Jag vet ju att det går. Jag vet hur det går till och att jag vågar. Att jag klarar det. Jag vet vilken stor rädsla och ogripbar lycka som ligger i en sådan resa. Jag ser målet och har medlen. Det som krävs är ett beslut och en handlingskraft. Så 2009 liksom.
Andra stunder känns det helt omöjligt. Orimligt. Jag har ingen aning om jag ens har någon cykel just nu. Blöder sporadiskt och alltför ofta. Har inte testat med ägglossningsticka sedan oktober. Vet ju iofs att jag hade en mycket lyckad ÄL i december, men så mycket har hänt sedan dess. Är inte redo att bli gravid igen så snart. Även om jag längtar som en toka. Åh, vad jag älskade den där växande kroppen!
Men det finns en viktigare anledning till att jag inte kan åka. Den att jag har lovat mig själv att ha danmarksbarnet som ett förstahandsalternativ. Att alla de stunder då jag längtar mer efter kärleken än efter barnen så kan jag inte heller planera för dem. Ha siktet på dem. De blir ett substitut.
Och alla de gånger då jag längtar lika efter båda, då jag är inne i heterotänk och tvåsamhetslängtan och tröttsamt kärnfamiljstänk. Då måste jag släppa försökandet.
Det är bara när jag längtar efter mitt barn som jag ska ha helt på egen hand, att göra denna resa helt själv och stå starkt i det, att känna mig trygg i förvissningen att det blir bra oavsett om en vuxen kärlek dyker upp eller inte. Att dyker en sådan person upp så blir den ett tillägg i vår familj på två. I vår tvåsamhet. DÅ kan jag åka. Då kan jag igen starta mitt försökande.
Men där är jag inte nu (i helgen ska jag krama en man och jag kommer nog tycka om det). Jag längtar heterosexuell tvåsamhet idag. Förlåt mig för det.
Och eftersom jag har en ovanligt bra början på denna vecka, tack vare vännerna som var på besök i helgen - gamla som nya, tänker jag... KANSKE.
Vissa stunder är jag så himla sugen på att åka igen. Jag vet ju att det går. Jag vet hur det går till och att jag vågar. Att jag klarar det. Jag vet vilken stor rädsla och ogripbar lycka som ligger i en sådan resa. Jag ser målet och har medlen. Det som krävs är ett beslut och en handlingskraft. Så 2009 liksom.
Andra stunder känns det helt omöjligt. Orimligt. Jag har ingen aning om jag ens har någon cykel just nu. Blöder sporadiskt och alltför ofta. Har inte testat med ägglossningsticka sedan oktober. Vet ju iofs att jag hade en mycket lyckad ÄL i december, men så mycket har hänt sedan dess. Är inte redo att bli gravid igen så snart. Även om jag längtar som en toka. Åh, vad jag älskade den där växande kroppen!
Men det finns en viktigare anledning till att jag inte kan åka. Den att jag har lovat mig själv att ha danmarksbarnet som ett förstahandsalternativ. Att alla de stunder då jag längtar mer efter kärleken än efter barnen så kan jag inte heller planera för dem. Ha siktet på dem. De blir ett substitut.
Och alla de gånger då jag längtar lika efter båda, då jag är inne i heterotänk och tvåsamhetslängtan och tröttsamt kärnfamiljstänk. Då måste jag släppa försökandet.
Det är bara när jag längtar efter mitt barn som jag ska ha helt på egen hand, att göra denna resa helt själv och stå starkt i det, att känna mig trygg i förvissningen att det blir bra oavsett om en vuxen kärlek dyker upp eller inte. Att dyker en sådan person upp så blir den ett tillägg i vår familj på två. I vår tvåsamhet. DÅ kan jag åka. Då kan jag igen starta mitt försökande.
Men där är jag inte nu (i helgen ska jag krama en man och jag kommer nog tycka om det). Jag längtar heterosexuell tvåsamhet idag. Förlåt mig för det.
Kommentarer
Trackback
