ilangtanstider

Vi möts och möts och jag gillar det. Spontana nattliga möten med nya människor. Kaotiska möten på jobbet med späckade dagordningar. Små förvirrade samtal med kungen på chatten om kvällarna. Långa fortsättningar på de samtalen i luren ännu senare. Sömnlöshet. En helt underbar rädda-världen-helg med de mest fantastiska unga människor en kan tänka sig. Hoppfullhet!

Och så ett möte med de två kvinnorna som ska göra program av vår gemensamma längtan. Av min och mina vänners. Av femmisarnas.

Jag vet inte hur mycket jag kan eller vill eller borde skriva. Jag tvekade ett tag i frågan om jag kunde vara med eller inte. Dels för att jag har en tendens att alltid bara tacka ja. Men mest för riskerna det innebar. Av igenkänning. Av ifrågasättande och kritik. Av offentlighet. Jag gillar ju inte att synas. Ändå gör jag det ofta och i olika samanhang. Och oftast känner jag mig obekväm efteråt. Så jag tackade nej. Det räcker gott att jag regelbundet är i lokalpressen i den lilla staden där jag jobbar.

Dessutom ändrades förutsättningarna. Så snart kan skriva om det ska jag göra det. Än så länge bara detta:

Jag när en längtan så stark.

Nu väntar en helg i Malmö med de bästa bästa. Lugn och ro och promenader och fikor och rött thé och frukt. Det önskar jag mig.