Vecka 25
Kungen är ute och räddar världen och träffar fantastiska människor. Jag går hos sjukgymnasten och blir instruerad om övningar mot foglossning. Halsbärnnan på kvällarna, oron på nätterna, tröttheten om morgonarna. Men ofta också glädje när jag träffar vänner och längtan när den lilla sparkar. Då är det liksom värt det.
Jag försöker involvera kungen utan att pressa honom. Försöker få honom delaktig utan att tjata. Det är svårt. Hittills har jag fixat allt på egen hand. Jag frågar honom om råd eller tillåtelse ibland och han svarar "låter bra det". Som ett standardsvar, oavsett om det gäller gravidförsäkring, lägenheter, föräldrapenning eller profylaxkurs. En kan få känslan att han inte alls bryr sig. Ofta går jag och lägger mig med den känslan. Andra gånger vet jag att det inte är sant. Det är gånger då engagemanget hörs i frustrationen i hans röst. De gånger då smsen kommer helt apropå.
Vecka 25 är halvvägs och magen växer lite grann. Alla säger att den är liten och jag tror dem. Tills barnmorskan gör sin första sumfus-fundusmätning och jag hamnar precis på strecket, rakt i kurvan. Ingen minibebis här inte, än så länge åtminstone. 55 kilo visar vågen vilket är helt ok.
Så nu bär det iväg till Sicilien i en vecka. Jag oroar mig lite för foglossning och opastöriserade ostar. Men det ska bli skönt att lämna jobbstressen och försöka få något slags andrum. Ska koncentrera mig på att äta pasta och känna sparkar.
Jag försöker involvera kungen utan att pressa honom. Försöker få honom delaktig utan att tjata. Det är svårt. Hittills har jag fixat allt på egen hand. Jag frågar honom om råd eller tillåtelse ibland och han svarar "låter bra det". Som ett standardsvar, oavsett om det gäller gravidförsäkring, lägenheter, föräldrapenning eller profylaxkurs. En kan få känslan att han inte alls bryr sig. Ofta går jag och lägger mig med den känslan. Andra gånger vet jag att det inte är sant. Det är gånger då engagemanget hörs i frustrationen i hans röst. De gånger då smsen kommer helt apropå.
Vecka 25 är halvvägs och magen växer lite grann. Alla säger att den är liten och jag tror dem. Tills barnmorskan gör sin första sumfus-fundusmätning och jag hamnar precis på strecket, rakt i kurvan. Ingen minibebis här inte, än så länge åtminstone. 55 kilo visar vågen vilket är helt ok.
Så nu bär det iväg till Sicilien i en vecka. Jag oroar mig lite för foglossning och opastöriserade ostar. Men det ska bli skönt att lämna jobbstressen och försöka få något slags andrum. Ska koncentrera mig på att äta pasta och känna sparkar.
En ny bild
En gång i månaden brukar folk fota. Och så lite allmänna bilder från gravidtiden, förutom de klassiska underklädesbilderna. Jag har lyckats få två bilder tagna på ett halvår. Å andra sidan har jag ju inte växt så mycket än. Ska se om det blir lite fler bilder sedan när magen kommer igång. Min vän M berättade att hennes mage inte syntes alls förrän i vecka 22 och att hon var jätteotålig och frustrerad. Jag kan också tycka att det är lite tråkigt att jag nu i vecka 23 i vissa kläder fortfarande bara ser ut som om jag ätit för mycket ost.
Men fördelarna överväger. Framförallt för att ryggen fortfarande funkar. Och rörligheten ej att förglömma. Så länge jag inte blir mycket tyngre kommer det nog gå vägen tänker jag. Åtminstone i januari och februari. Sedan får vi se.
Dessutom jobbar jag ju offentligt och ju mindre kommentarer från främlingar desto bättre. Några har förstås redan kommit. Men min kollega Å som var riktigt rund efter halva får höra "oj oj, den ploppar ut när som helst" och så har de liksom sagt i månader nu. Ganska tröttsamt. Från folk en inte känner!
Dessutom kan en ju ragga lite smått på folk så länge magen inte syns. Inte för att jag riktigt lyckas med det. Men ambitionen finns.
Bilden är från vecka 18+7. Hade gått upp 2,5 kilo då tror jag.
