ilangtanstider

Kungen är ute och räddar världen och träffar fantastiska människor. Jag går hos sjukgymnasten och blir instruerad om övningar mot foglossning. Halsbärnnan på kvällarna, oron på nätterna, tröttheten om morgonarna. Men ofta också glädje när jag träffar vänner och längtan när den lilla sparkar. Då är det liksom värt det.

Jag försöker involvera kungen utan att pressa honom. Försöker få honom delaktig utan att tjata. Det är svårt. Hittills har jag fixat allt på egen hand. Jag frågar honom om råd eller tillåtelse ibland och han svarar "låter bra det". Som ett standardsvar, oavsett om det gäller gravidförsäkring, lägenheter, föräldrapenning eller profylaxkurs. En kan få känslan att han inte alls bryr sig. Ofta går jag och lägger mig med den känslan. Andra gånger vet jag att det inte är sant. Det är gånger då engagemanget hörs i frustrationen i hans röst. De gånger då smsen kommer helt apropå.

Vecka 25 är halvvägs och magen växer lite grann. Alla säger att den är liten och jag tror dem. Tills barnmorskan gör sin första sumfus-fundusmätning och jag hamnar precis på strecket, rakt i kurvan. Ingen minibebis här inte, än så länge åtminstone. 55 kilo visar vågen vilket är helt ok.

Så nu bär det iväg till Sicilien i en vecka. Jag oroar mig lite för foglossning och opastöriserade ostar. Men det ska bli skönt att lämna jobbstressen och försöka få något slags andrum. Ska koncentrera mig på att äta pasta och känna sparkar.