En himmel för B
Jag har följt med en kär vän på besök på hennes hem-ö. Vi är hos systern och barnen. Ett stort hus på landet. Det finns sköldpaddor, hästar, hundvalpar och en studsmatta. Vi spelar reggae och sitter i varsin solstol. Vi bjuder in random vänner för grillkväll. Vi tar små bilutflykter för att hälsa på J och hans myra. Eller för att se teater. Vi facebookar. Vi hjälps åt i köket. Vi talar om relationer.
Jag befinner mig i himmelriket. Kanske blir det här livet aldrig mitt. Kanske är jag i färd med att ställa till det så för mig att jag aldrig kan få det. Och kanske kanske finns det i en framtid inte alltför avlägsen. Jag drömmer och hoppas.
Jag befinner mig i himmelriket. Kanske blir det här livet aldrig mitt. Kanske är jag i färd med att ställa till det så för mig att jag aldrig kan få det. Och kanske kanske finns det i en framtid inte alltför avlägsen. Jag drömmer och hoppas.
Längtan eller sorg
En kollega knackar på min dörr till kontoret och vill bara säga en sak:
"Fördjupa dig inte i sorgen utan låt sorgen fördjupa dig"
Hon har hört det av en sommarpratare, vem har hon glömt, och det hjälpte henne igenom semestern och oron för den diabetessjuke yngste sonen. Jag lovade henne att tänka på saken.
Jag vet inte varför hon känner att hon behöver säga detta till mig. Jag vet inte om min sorg är en sådan som jag behöver hjälpas ur på annat sätt än det praktiska. Jag kanske inte ens har en sorg även om jag ofta refererar till min längtan så. För att det finns en sorg i barnlösheten, i ensamheten utan barnen och i det faktum att livet inte blev som en trodde. Inte ännu åtminstone. Kanske finns där också en sorg i att den där mannen som jag hade velat ha barnen med inte dyker upp. Men den sorgen är i det här sammanhanget verkligen sekundär.
"Fördjupa dig inte i sorgen utan låt sorgen fördjupa dig"
Hon har hört det av en sommarpratare, vem har hon glömt, och det hjälpte henne igenom semestern och oron för den diabetessjuke yngste sonen. Jag lovade henne att tänka på saken.
Jag vet inte varför hon känner att hon behöver säga detta till mig. Jag vet inte om min sorg är en sådan som jag behöver hjälpas ur på annat sätt än det praktiska. Jag kanske inte ens har en sorg även om jag ofta refererar till min längtan så. För att det finns en sorg i barnlösheten, i ensamheten utan barnen och i det faktum att livet inte blev som en trodde. Inte ännu åtminstone. Kanske finns där också en sorg i att den där mannen som jag hade velat ha barnen med inte dyker upp. Men den sorgen är i det här sammanhanget verkligen sekundär.
Om Barca
Inte ens medan jag gjorde resan tyckte jag att det fanns så mycket att säga om det hela. Nu efteråt finns det ännu mindre. De runt omkring mig som faktiskt bryr sig vill höra hur det gick. Vad kan jag säga till dem utan att göra dem besvikna? Hur kan jag formulera det utan att hamna i det där ömkansträsket igen? Utan att det låter som att jag vill att de ska tycka synd om mig. Det vill jag aldrig, eller sällan. Jag vill bara beskriva vad som händer i mig trots att det inte är ljust.
Det var en resa jag gjorde för att försöka klara något på egen hand. Det var nästan enbart därför den gjordes. Spanskan, solen, salsan och det lilla äventyret är sekundärt. Ensamheten är det största som pågår. Att på en vecka inte ha någon att dela upplevelser och tankar med. Att inte ha någon att berätta för när det är jobbigt, men inte heller när det går bra. Jag har ständig sms-kontakt med storasyster, bästa vän, A och N. De skriver att jag modig och att de är med mig i tanken. Det hjälper.
Övrig tid går tankarna hem och till framtiden. Till vänner och Danmarksresa. Jag har aldrig varit så säker på försökandet som jag är i Barcelona. Men så är det också min tillflyktsort när allt känns tungt. Och det gör det just där.
Väl hemma är det både lättare och tyngre. Jag älskar den tryggheten som finns i min stad och bland de mina men jag har fortfarande problem att hantera de små hindren i min vardag. Jag får fortsätta tampas med det.
Det var en resa jag gjorde för att försöka klara något på egen hand. Det var nästan enbart därför den gjordes. Spanskan, solen, salsan och det lilla äventyret är sekundärt. Ensamheten är det största som pågår. Att på en vecka inte ha någon att dela upplevelser och tankar med. Att inte ha någon att berätta för när det är jobbigt, men inte heller när det går bra. Jag har ständig sms-kontakt med storasyster, bästa vän, A och N. De skriver att jag modig och att de är med mig i tanken. Det hjälper.
Övrig tid går tankarna hem och till framtiden. Till vänner och Danmarksresa. Jag har aldrig varit så säker på försökandet som jag är i Barcelona. Men så är det också min tillflyktsort när allt känns tungt. Och det gör det just där.
Väl hemma är det både lättare och tyngre. Jag älskar den tryggheten som finns i min stad och bland de mina men jag har fortfarande problem att hantera de små hindren i min vardag. Jag får fortsätta tampas med det.
Det blev ett barn!
B har äntligen fått sitt efterlängtade barn. Allt har gått bra. Hon mms:ar mig när jag ensam är på väg till stranden i Barcelona. Jag gråter, men är mest glad. Jag hoppas att snart få hålla det lilla i min famn. Jag önskar dem allt gott, allt gott. Jag önskar få en liten, om än aldrig så liten, del i det. Tills min kommer. Eller kanske ännu mer då.
B är ofta en förebild och vägvisare när det gäller barnskaffandet. Jag får sådan styrka av henne. Framförallt för att hon är en av de få som aldrig visat något tvivel angående mitt beslut. Som aldrig ifrågasatt. Inte för att hon inte vågar utan för att hon inte tycker att det behövs. Eller så uppfattar jag det iallfall. Hon hymlar heller aldrig med saker. Säger altid som det är.
Vilken hyllningstext det här blev. Men jag känner mig känslosam efter det nya barnets tillkomst och efter min ovanligt stora ensamhet den senaste tiden.
Om den resan skriver jag en annan dag.
B är ofta en förebild och vägvisare när det gäller barnskaffandet. Jag får sådan styrka av henne. Framförallt för att hon är en av de få som aldrig visat något tvivel angående mitt beslut. Som aldrig ifrågasatt. Inte för att hon inte vågar utan för att hon inte tycker att det behövs. Eller så uppfattar jag det iallfall. Hon hymlar heller aldrig med saker. Säger altid som det är.
Vilken hyllningstext det här blev. Men jag känner mig känslosam efter det nya barnets tillkomst och efter min ovanligt stora ensamhet den senaste tiden.
Om den resan skriver jag en annan dag.
