Jag ville bara va med dig (en liten stund till)
Min dejt, eller-vad-han-nu-är, L har ett brustet hjärta som jag redan från början av vår relation är smärtsamt medveten om. Jag har en hang up som jag sakta börjar släppa, men som ändå hindrar mig från att kunna ge löften om någonting varaktigt.
Ändå går det ganska bra tycker vi båda. Vi hänger, leker och hånglar i nämnda ordning och försöker att låta annat än gamla demoner styra våra handlingar.
Men så kommer jag för nära. På natten före nyårsafton gör vi ett misstag som för oss nära och stöter oss bort från varandra. Jag känner hur något som hade kunnat bli ett liv rinner ur min kropp och jag vet det med ens; att jag aldrig mer får försätta mig i en situation där jag tvingas göra det jag nu måste. Att ta ett dagen-efter-piller. Längtan i mig tar ett stadigt tag tillsammans med något som jag hade velat kalla en biologisk klocka om jag nu trodde på sådana.
L finns där vid min sida när jag krisar men vi kommer för nära för honom. Han måste lämna. En sådan limbo kan han inte klara och när han varje natt börjar drömma febriga drömmar om hon som håller hans förlorade hjärta vet vi att det är dags att gå. En sisådär sju veckor in i min och L´s relation tycker han att det får räcka. Jag håller med men kan inte hjälpa att jag känner mig dumpad.
Jag blir bara lite ledsen. För att jag skulle vilja leka i den där limbon en stund till och för att jag saknar honom om kvällarna vid köksbordet med den ensamma koppen thé. Men det gick snabbt att vänja sig vid hans sällskap och det kommer att gå snabbt att vänja sig av. En glömmer så fort (om än inte så lätt).
Gynekologen - det andra läkarbesöket
Känns återigen som att det går väldigt fort när beslutet väl är fattat. Har nu träffat gynekologen som var villig att ta emot mig och har fått en del saker bekräftade och annat nytt att tänka på.
Jag kom dit med papprena som jag beställt från Storkkliniken i högsta hugg. Jag vet inte om jag ska använda mig av den kliniken i slutändan men de har så bra och lätt information att det känns tryggt att börja där. Dessutom verkar det som väldigt många av de som skriver på FEMMIS forum har fått hjälp där så...
Hursomhelst. I papprena står det att en ska ha gjort ett visst antal tester. Först och främst är det ju Hiv 1+2, gonorré, klamydia och hepatit B och C. Dessa prover har jag redan tagit en gång i höstas men de måste för det första tas nära inseminationen och för det andra får en inte ha sex någon mer gång mellan testerna och inseminationen. Så på fullt allvar ser gynekologen på mig och frågar om jag har tänkt att ha sex någon mer gång och ja, vad kan jag säga? Att det hoppas jag verkligen! Nog för att jag är betydligt mer av en Bridget Jones-singel än en Sex and the city-singel men ändå. Någon gång på det närmaste halvåret kan en väl få hoppas på.
Således väntas det med de testerna. Men jag får ett löfte om att när det blir dags är det bara att dyka upp igen. Det test som däremot kan tas nu är rubella, dvs röda hund. För att se om jag är vaccinerad. Är jag inte det behöver jag vaccineras så snart som möjligt. Svaret på det testet kommer i nästa vecka.
Vidare står det i min info att jag behöver göra ett ultraljud för att se att äggstockar och livmoder ser bra ut. En kan ta reda på om det finns några cystor, slemhinneutväxter och vad det nu var mer. Det gör det inte. Min mutta är snygg! Det vill säga doktorns ord är att "allt ser normalt ut". Tack tack, det är inte första gången jag hör det på en gynundersökning men det är varje gång en lika stor lättnad.
Två saker vill herr gynekolog inte ställa upp på. Utöver det att göra en fertilitetsutredning förstås, som han absolut inte kan göra. Mer om dessa två saker en annan dag.
Husläkaren - det första läkarbesöket
Erik heter min läkare och han är helt grym. Det var ett år sedan vi träffades och hans anteckningar från förra gången gjorde gällande:
- att jag längtar kärlek och barn men inte vet vad jag ska ta mig till för att lösa situationen
- att jag har varit sjuk länge men nu känner mig starkare, och
- att jag, följaktligen, vill sluta med psykofarmakan.
Uppdateringen ett år senare känns onekligen tillfredsställande.
Jag känner mig numera allt oftare stark och trygg om än inte lycklig och lugn. Kanske är det här det närmaste jag kan komma att vara tillfreds så länge de två ovan nämnda - och så viktiga! - sakerna fattas mig. Kanske är jag en person som aldrig blir nöjd och som aldrig kan definiera sitt mående som "toppen". Kanske är det här den största styrkan jag kan uppbringa och uppvisa som barnlös. Kanske är det så.
Eller också är jag, som syrran menar, långt ifrån redo. Kanske är jag fortfarande ett labilt vrak. Kanske är gråtandet jag stundtals ägnar mig åt tecken på någonting mer än längtan. Tecken på instabilitet och omognad.
Jag vet inte. Allt jag vet är att jag känner mig stark och skakig på samma gång. Kanske kommer jag alltid att vara det. Med sanningen i de orden kommer känslan av att det inte finns någonting att vänta på. Det är dags att ta det första steget.
Dags att sluta med psykofarmakan. Det kommer att ta åtta veckor och under de åtta veckorna kommer minst två att innehållar djupa dalar och eventuella ångestattacker. Eller så tror åtminstone dr Erik. Det är först när dessa åtta veckor är över som jag kan känna mina riktiga känslor igen. Det är först då jag kan avgöra om stabiliteten är inbillad eller ej. Det blir en kraftmätning.
Men vi ska veta, jag och ni, att jag just nu inte tvivlar en sekund på att det kommer att gå.
Inledande samtal
Jag fick tipset av en vän som gått där och varit nöjd. Dessutom har samma mottagning förekommit bland tipsen jag fått från femmisar. Så vad har en att förlora?
Sjuksköterskan jag talade med berättade av de tagit emot lesbiska förut och även människor i andra situationer. Kan det vara ensamstående tro? Hon förklarade också övertydligt och flera gånger att jag inte kan få en fertilitetsutredning gjord. Som om jag inte förstått det vid det här laget. Däremot kan jag få komma på just ett inledande samtal och jag kan även få hjälp med en del av de prover som behövs tas.
Är fortfarande helt förvirrad över vilka de proverna är och funderar på om jag inte behöver bestämma mig för en klinik snart för att kunna ta reda på ordentligt vad som behöver göras. Plötsligt går allt i en väldig fart.
På gynjakt
Jag får lust att bli arg och jag får lust att orera om hur orättvist det är att ensamstående inte har rätt att få hjälp. Men samtidigt vet jag ännu inte riktigt var jag står i frågan. Är det, som så många säger, lyxsjukvård? Och ska staten isåfall hjälpa mig? Hur mycket jag än längtar barn så förstår jag ju att annan typ av sjukvård måste gå före. Att jag är villig att betala en privat klinik ska inte ha någon betydelse tänker den röda i mig.
Så då återstår bara att söka vidare. Och om jag inte hittar någonting i Göteborg finns alltid Mamma Mia Söder i Sthlm att tillgå.
De första riktiga stegen
Det har tidigare känts som om det är miljoner saker som behöver fixas innan resan blir av. Men nu faller allt på plats nästan lite väl snabbt.
- Bostad
Jag har avtalat med min bäste vän om att få bo kvar här i lägenheten i två år till. Antingen som andrahandshyresgäst eller som innboende. Om och när han flyttar tillbaka kommer han inte att kasta ut mig. Speciellt inte om jag är gravid eller har ett barn.
- Ekonomi.
Fick i veckan hem ett kontoutdrag från sparkontot och såg att jag nu har lyckats spara 45 000. Det är bra jobbat på tre år tycker jag och det borde om allt går vägen räcka.
- Stöd och stöttning.
Har frågat T om hon fortsätta bo med mig även om det innebär vakennätter med skrikande spädis. Det vill hon. Har meddelat delar av min familj att jag tänker sätta igång processen nu. Har bett E att följa med mig till Danmark om jag så önskar när det är dags och har berättat för två kollegor vad som är på gång. Utöver det är det mängder av vänner som vet att jag har gått i dessa tankar men som jag inte önskar berätta varje detalj för. Jag hoppas och försöker lita på att de kommer att ställa upp när det väl gäller.
- Utredning.
På FEMMIS råder lite olika åsikter om huruvida det behövs en fertilitetsutredning eller inte. Den åsikt som är vanligast är att det räcker med ett visst antal - ett stort antal faktiskt - tester av olika slag. Som jag förstår det är det dyrt och långa väntetider. Därför tänker jag sätta igång redan nu med att leta efter en gynekolog som är villig att ta ett inledande samtal till att börja med.
Jag ringer första samtalet imorgon...
Handlingskraftens år
Men every now and then när jag låg där med D (eller vid något tillfälle med någon annan) dök tanken upp hur fint det vore. Om dessa våra magiska starka möten ledde till ett barn. Inte för att han ville ha barn med mig. Inte för att han är redo för barn överhuvudtaget. Eller för att vår relation på något sätt lämpade sig för något sådant. Men ändå...
För så fungerar den längtandes hjärta. Logiken ut genom fönstret när den tärande längtan tar över kroppen och besluten. Några barn blev det hursomhelst inte.
Så inför förra året lovade jag mig själv att sluta med det där. Och höll det! Klart det hände att det bidde oskyddat någon gång emellanåt men då var hjärnan oftast med och satte stopp innan kroppen började styra och ställa allt för mycket och fantasin började skena iväg.
Jag blev så peppad av förra årets infriade löften (jag hade ett par andra också) att jag bestämde mig för att 2009 ska få bli handlingskraftens år.
Det är nu ska jag ska gå från tanke till handling. Från dröm till praktik. Det gäller tusen saker som borde ha gjorts för länge sedan. Ansöka om den master som togs 2005, sätta upp hyllorna i hallen så att vi inte måste slänga allt på golvet och betala räkningar tid. Småsaker som blir stora när kvinn skjuter på dem.
Men så handlar det ju om längtan också förstås. Att om de första försöken ska göras inom en någorlunda rimlig framtid är det en hel del saker som måste göras innan dess. Praktiska saker som måste ordnas, beslut som ska fattas och ärenden to run. Alltifrån konton och räkningar, till läkarbesök och tester, vidare förbi beslut om fader:okänd;: anonymitet, sperman, donatorer och kliniker.
Wow, vad mycket! Men det börjar nu. Jag känner femmisarnas stöd i ryggen. Jag känner vännernas, familjens och kollegornas värme värma mig. Jag kan göra det här om jag verkligen vill! (men trippar med försiktiga små steg)
