På väg någonstans
Imorgon åker jag till Barcelona. Egentligen ville jag till Berlin. Jag var under vintern helt övertygad om att jag skulle dit. Det skulle bli min första lilla resa med en vän sedan de fyra dagarna jag och K spenderade i London år 2000. Givetvis blev det inte så. Vännen ville inte längre åka och om jag åkte själv till Berlin skulle jag bara ägna mig åt att försöka komma L nära (han bor ju där nu). Det var ett projekt dömt att misslyckas.
Och en stor besvikelse. Det låter futtigt för alla er som så ofta reser någonstans, så ofta får tillfälle att njuta av spontanitet och lediga dagar. För er som har vänner ni kan göra saker med. För mig var planerna, ja, bara planerna i sig faktiskt, ett stort steg på vägen någonstans och besvikelsen var förstås lika stor den.
Min kollega M försökte övertyga mig om att göra något på egen hand och plötsligt fann jag mig själv googla språkkurser i Spanien. För om jag ska åka någonstans själv så är väl Spanien ett bra alternativ. Det tog ett tag innan jag faktiskt bokade resan men innan det hann jag plugga språkkurser som jag lånade på biblioteket och gå flera salsakurser.
Så nu är jag så redo jag kan bli antar jag. Jag vill aldrig någonsin göra saker ensam men har en inget val så. Hellre det än att inte åka alls. Det är nytt för mig att resonera så tror jag. Nytt och nyttigt.
Rubella, tredje gången gillt - det tionde läkarbesöket
De ringer från vaccinationsenheten och berättar att någonting blivit fel med min senaste spruta. Den unga, och tydligen nya, sjuksköterskan glömde lägga i vaccinet i sprutan och följaktligen fick jag bara vatten i mig. Två långa samtal tar det från dem att berätta detta och be mig om ursäkt och halvt beordra mig att omgående komma in för ett nytt försök.
Jag åker direkt efter jobbet och möts av tre läkare som förklarar och, när jag övertygats att det inte ska vara någon fara "det står inget i fass, " också övervakar blandandet och sprutandet.
Jag blir dramatisk och gråter. Det är egentligen ingen fara, ingen har kommit till skada och den månad en eventuell resa nu får skjutas upp gör varken til eller från. Problemet sitter snarare i mitt huvud och i det faktum att jag tar allt som ett tecken. Hur kan en enda liten vaccination stöta på så här många kringelkrokar? Vad är det världen vill mig? Ska jag stärkas i min övertygelse eller inse att jag är fel ute? Jag vet ingenting, bara att jag önskar att det rullade på lite lättare.
Men sådan är inte min väg, det har den aldrig varit.
Blandade känslor och längtor
Försöker hålla kvar känslan i mig efter en helt fantastisk helg. Försöker att inte längta mig fördärvad efter nästa gång det inträffar. Eller ännu mer efter att alltid ha en sådan värme kring mig.
Försöker samtidigt hantera det hemska som min bror utsätter sig själv och familjen för. Försöker förstå honom, stötta mor och deala med det på egen hand. Önskar av hela mitt hjärta att det ska vända för honom snart, att han ska hitta nya cirklar att vandra i.
Kämpar för att vara odelat glad åt det första utan att skjuta ifrån mig det andra. Det är svårt men nödvändigt.
Det är skönt att vara i den övertygade sinnesstämningen som jag nu är. Läser en artikel på webben om "bebislycka på egen hand" och känner all den värme och det stöd som finns hos femmisarna. Önskar att det kunde strömma lite starkare från de som finns i min faktiska närhet.
Här är artikeln.
