Jag drömde om en tablett inatt
Jag cyklar samma väg längs vattnet två gånger om dagen. Till jobbet och hem. Jag låter tankarna flyga fritt och hamnar på en lördag i januari.
Jag minns hur mor hämtade mig i kollektivet. Jag hade sovit oroligt den natten men det var kanske ett under att jag hade sovit alls. Hos mor låg min far i sängen som inte längre kunde ta sig ur på egen hand. Vi visste inte då att han skulle få stanna längre på sjukhus än vad jag behövde (han är bra nu - det finns inte längre anledning till oro.) Mor körde mig till kliniken men fick vänta utanför när jag gick in till sjuksyrran. Hon i sin tur har hårda regler. Jag måste sansa mig, sluta gråta hysteriskt och på ett lugnt sätt övertyga henne om att jag vet vad jag gör.
Annars fick jag inte tabletten.
Tankarna som rusade genom mitt huvud den stunden. Allt det som A sa när hen hälsade på mig dagen före. Vad familjen, vännerna och kollegorna givit för råd. All pappans ilska och rädsla blandad med min längtan och glädje. Allt som lett fram till att jag nu satt med den här tabletten framför mig.
Det tänker jag på när jag cyklar hem. Tårarna följer med vinden in i öronen. Jag måste stanna och leda cykeln en bit. Sansa mig som sagt. Jag ångrar det ibland men vet alltid att jag fattade rätt beslut. Kan stundtals bara inte förstå hur jag hade modet och styrkan att genomföra det.
Och jag längtar så ofta tillbaka till en tid innan det beslutet fattades. När jag fortfarande hade hoppet om att ett barn skulle få fortsätta växa i mig.
Glömska och en annalkande vägg
Jag glömde annat också. Var min cykel stod. Var jag lagt mobilen. Att jag skulle träffa F och A - på samma kväll. Jag glömde svara på J och J´s sms. Glömde ett par tre möten. Glömde alltför ofta bort Å och att jag ville ringa till henne och berätta om allt.
Jag vet vad det här handlar om. Har varit här minst två gånger förut och känner till symptomen. Kanske sjukdomen också. Det är väggen som kryper allt närmre. När sorgen i vintras hotade att övermanna mig blev aktivitet en utväg. Att hela tiden vara på språng. Ha saker i rullning. Andra saker än barnförsökande. Att träffa människor och flytta lägenheter. Att jobba helt otroligt mycket och att aldrig sätta mig ner och tänka.
Det gick bra. Riktigt bra gick det. Jag träffade människor jag tycker om. Jag fick dansa och hångla. Jag fick ett nytt hem och avklarade en flytt. Jag var ofta i tidningen på den lilla orten där jag jobbar. Jag genomförde och slutförde projekt efter projekt. Jag tänkte mindre och mindre på barnet jag förlorat.
Men nu tog det liksom stopp. Hjärnan fungerar inte längre. Jag glömmer saker och har svårt att förstå det jag läser. Kan inte riktigt lyssna när folk talar med mig eller känna ordentlig empati när de gråter vid min sida. Tankarna fladdrar och far. Jag sover och äter dåligt. Har för ont i ryggen för att träna och är för rastlös för att vila.
Men jag har förtröstan. Någonting är annorlunda nu. Det finns ett par tre eller fem riktigt nära som kan rädda. Jag ringer D och D som får mig att le. N och A kommer till undsättning illa kvickt. Som jag ju liksom visste att de skulle. A och E ställer inga krav. Resten lämnar jag därhän så länge.
Nya barn och gamla familjemönster
Nej, det hade jag inte (jag har 600 vänner där, missar mycket.) Kan de vara så att de inte vågar berätta det för mig undrar B. Ja, fast de är inte så lyhörda, är jag tvungen att svara.
För visst blir jag ledsen. Inte för att hon fått barn förstås. Hon har längtat och väntat så länge. Nej, för att jag inte har det, för att min mage också borde växa. Och för att jag inte har del i den glädjen. Inte en plats i det sammanhanget. Inte där att göra.
