Ännu en
Läste på facebook att vännen B, hon med barnet i magen, gratulerade vännen E till något de nu hade gemensamt. Det var ju inte så svårt att lista ut vad det kunde vara. Men återigen ingen missunsamhet från min sida. Jag ska vara glad så länge jag slipper den.
Vännen E är så härlig. Det känns skönt att kunna önska henne allt gott. Hon sprider så mycket värme och positiv energi omkring sig. Det låter tramsigt och klyschigt men det är ändå just så jag skulle beskriva henne. Hon sprudlar.
Dessutom är vi grannar och genast börjar jag räkna på hur lång, eller kanske snarare kort, tid det skulle kunna bli mellan våra barn. Skulle jag inte kunna börja försöka redan i sommar och med all lycka få barn ett knappt år efter B och E!?
Vännen E är så härlig. Det känns skönt att kunna önska henne allt gott. Hon sprider så mycket värme och positiv energi omkring sig. Det låter tramsigt och klyschigt men det är ändå just så jag skulle beskriva henne. Hon sprudlar.
Dessutom är vi grannar och genast börjar jag räkna på hur lång, eller kanske snarare kort, tid det skulle kunna bli mellan våra barn. Skulle jag inte kunna börja försöka redan i sommar och med all lycka få barn ett knappt år efter B och E!?
Ärlighetens dilemma
Det brukar vara min fasta övertygelse att ärligheten varar längst. Jag vet att jag ibland kan vara brutalt rak och alltför självutlämnande, men jag gömmer mig ofta bakom parollen att jag åtminstone alltid är ärlig. Så döljer jag till exempel aldrig någonsin min längtan efter barn. Inte på anställningsintervju och bland kollegor, inte bland främlingar eller familj och inte bland vänner.
Men så finns det ett läge där det är allt annat än taktiskt att blotta sin längtan. Bland de sporadiskt uppdykande männen. Bland dejter, hang ups och ligg.
För är det inte så att en barnlängtande kvinna skrämmer en ung man? Det är åtminstone vad människor omkring mig menar och hur gärna jag än vill tänka genusneutralt så tror jag att de har rätt. Inte nog med att det skrämmer dem i första läget - när vi, jag och L, sitter på fest och jag råkar droppa min tillfälliga crush i barnvagnen urban jungle. Det skrämmer dem också i andra läget - när vi, jag och L, sitter på fikadejt och han frågar någonting om vad som är bra med mitt jobb och jag vägrar ljuga när jag vill svara att en av de uppenbart bra sakerna med mitt jobb just nu är den positiva inställningen till barnalstrande.
Det skrämmer dem dessutom om möjligt ännu mer när vi , jago ch L, så hamnar i det tredje läget - när vi ligger halvnakna eller helnakna i hans säng och pratar gyn. Kanske inte så passande med likväl ett aktualiserat ämne. Jag borde ha hållit inne med det men innan jag hunnit tänka mig för slinker det ur mig att jag är i färd med att ta reda på om jag är fertil. "Varför det?" undrar han och det finns ingen ärlig utväg. Det enda helt igenom ärliga vore ju att säga: "jo därför att jag funderar på att skaffa barn på egen hand".
Men det skulle troligen få honom att backa ett par hundra steg från den lilla relation vi försiktigt bygger upp. Så jag svävar på målet i mitt svar och därmed mitt dilemma. Plötsligt står jag inför ett val där det jag tror på, ärligheten, måste böja sig för det jag längtar efter - närheten, och där jag därmed måste dölja det jag drömmer om- barnanskaffandet. Därav ett ärlighetens dilemma.
Men nu tänker jag att jag inte kommer att låta det hända igen. Frågar han så får han svar nästa gång. Går han då sin väg så får han gå. För han kan varken stå i vägen eller hjälpa mig fram på den väg jag för längesedan förstått att jag måste vandra ensam.
Curriculum Vitae
Jag är morgonrodnadens dotter född ur gårdagens dans
Jag har motvind i mitt minne men seglar lungt i mina skor
Jag kan motbevisa hennes allvar och avrunda hans skratt
Jag har idéer i min kånken och en vän på min balkong
Jag vet att lära där jag sitter och stå för vart jag går.
Jag vill sällskapa i sanden, bry mig om och finnas kvar.
(onsdagarnas skrivarcirklar fortsätter)
Jag har motvind i mitt minne men seglar lungt i mina skor
Jag kan motbevisa hennes allvar och avrunda hans skratt
Jag har idéer i min kånken och en vän på min balkong
Jag vet att lära där jag sitter och stå för vart jag går.
Jag vill sällskapa i sanden, bry mig om och finnas kvar.
(onsdagarnas skrivarcirklar fortsätter)
B bär ett barn in her belly
Äntligen har min vän B fått ett positivt besked. Efter mycket komplikationer, blödningar, smärta och ordinerat sängläge går hon nu in i vecka 12 och det verkar som om barnet vill stanna i magen.
Det är inte officiellt än och när hon messar mig i hemlighet med beskedet har jag mycket svårt att hålla pokerfejset. Vi har dussinet vänner omkring oss som ännu inte vet och jag hoppas upp och ner av glädje och lättnad och låter folk få tro vad de vill.
Hoppas nu bara att de närmsta halvåret flyter på utan komplikationer så att vi kan få glädjas åt bebislycka till sommaren.
Äntligen äntligen!
Det är inte officiellt än och när hon messar mig i hemlighet med beskedet har jag mycket svårt att hålla pokerfejset. Vi har dussinet vänner omkring oss som ännu inte vet och jag hoppas upp och ner av glädje och lättnad och låter folk få tro vad de vill.
Hoppas nu bara att de närmsta halvåret flyter på utan komplikationer så att vi kan få glädjas åt bebislycka till sommaren.
Äntligen äntligen!
Dejter och lunchdejter
Förra veckan innehöll en dejt och en lunchdejt. De var båda väldigt fina (på ganska olika sätt) och smått smärtsamma.
Dejten, L, är en man jag träffade på en fest förra fredagen. Jag vet att vi bytte nummer på festen men kan inte riktigt förstå varför han tyckte att jag var intressant. Jag satt mest i soffan och hängde med huvudet, var trött och ville hem. Av någon anledning börjar vi planera ett gemensamt bröllop och rätt var det var märkte jag att han flirtade med mig. Mycket trevligt, speciellt med tanke på hur oerhört sällan det inträffar.
Efter lite facebookande sitter vi på en fikadejt i Majena. Vi har inga problem att tala med varandra men jag har problem med ärligheten. Just nu, och så har det ju varit ett tag och ser ut att bara bli värre, kan jag bara tänka på barn. Jag försöker dölja det för de presumtiva ligg och dejter jag springer på. Vet att det kan skrämma skiten ur de flesta. L är inte det minsta rädd för barntankar i ett framtida liv men det är kanske ändå inte läge på en första dejt...
På min lunchdejt däremot är barnpratandet mer än välkommet. Det är nästan det enda vårt samtal handlar om när jag och A äntligen ses igen och jag äntligen får kika på hennes lille 11 veckor gamla terrorist. Han är väl som vilken bebis som helst och samtidigt helt gudomligt underbar. Jag längtar mig fördärvad efter att få uppleva det hon nu är med om. Den längtan blir verkligen inte mindre när A uttrycker hur otroligt nöjd hon är just nu. Hur hon just precis i detta ögonblick har allt det hon längtat efter. Hur hon trivs med att vara mammaledig och att bara ägna dagarna åt sina två kärlekar, de två männen i hennes liv.
Och även om jag i stunder som denna inser att det troligtivs kommer att hända mig. Att jag, om jag så ska få offra allt jag har, på något sätt ska få uppleva en sådan bebislycka, så skär det i mig när jag inser att den där familjelyckan kommer jag att bli utan. Att trots att jag kan bilda ett vi och en tvåsamhet med ett barn så kommer tresamheten som A har, och som så många andra av mina bebiskaffande vänner har, inte att bli min. Det de gör tillsammans kommer jag tvingas gå igenom på egen hand.
Jag vill göra det ändå.
Men ensamheten i den verkligheten är en sorg jag måste bära.
Dejten, L, är en man jag träffade på en fest förra fredagen. Jag vet att vi bytte nummer på festen men kan inte riktigt förstå varför han tyckte att jag var intressant. Jag satt mest i soffan och hängde med huvudet, var trött och ville hem. Av någon anledning börjar vi planera ett gemensamt bröllop och rätt var det var märkte jag att han flirtade med mig. Mycket trevligt, speciellt med tanke på hur oerhört sällan det inträffar.
Efter lite facebookande sitter vi på en fikadejt i Majena. Vi har inga problem att tala med varandra men jag har problem med ärligheten. Just nu, och så har det ju varit ett tag och ser ut att bara bli värre, kan jag bara tänka på barn. Jag försöker dölja det för de presumtiva ligg och dejter jag springer på. Vet att det kan skrämma skiten ur de flesta. L är inte det minsta rädd för barntankar i ett framtida liv men det är kanske ändå inte läge på en första dejt...
På min lunchdejt däremot är barnpratandet mer än välkommet. Det är nästan det enda vårt samtal handlar om när jag och A äntligen ses igen och jag äntligen får kika på hennes lille 11 veckor gamla terrorist. Han är väl som vilken bebis som helst och samtidigt helt gudomligt underbar. Jag längtar mig fördärvad efter att få uppleva det hon nu är med om. Den längtan blir verkligen inte mindre när A uttrycker hur otroligt nöjd hon är just nu. Hur hon just precis i detta ögonblick har allt det hon längtat efter. Hur hon trivs med att vara mammaledig och att bara ägna dagarna åt sina två kärlekar, de två männen i hennes liv.
Och även om jag i stunder som denna inser att det troligtivs kommer att hända mig. Att jag, om jag så ska få offra allt jag har, på något sätt ska få uppleva en sådan bebislycka, så skär det i mig när jag inser att den där familjelyckan kommer jag att bli utan. Att trots att jag kan bilda ett vi och en tvåsamhet med ett barn så kommer tresamheten som A har, och som så många andra av mina bebiskaffande vänner har, inte att bli min. Det de gör tillsammans kommer jag tvingas gå igenom på egen hand.
Jag vill göra det ändå.
Men ensamheten i den verkligheten är en sorg jag måste bära.
Som för att släppa taget
I min skrivargrupp skriver vi om att släppa taget. Om att gå vidare och andas nya vindar. Om att vinden vänder och nya tider väntas.
Eller jag tror åtminstone att det är det jag skriver om. Sedan läser jag dikten en gång till och inser att jag inte alls går vidare. Jag står kvar där jag alltid har stått. Med den öppna handen utsträckt efter någon. Förr var den utsträckt efter D. Om honom handlade det. Till honom skrevs det.
Din grönögda blick möter modigt min rädda blågrå.
En svullen läpp och två sönderdansade hälar.
Den lilla valkiga handen i den stora mjuka.
Två par fötter står med tårna mot mitten.
Mitt leende som strålar till ditt dova fnitter.
En välbekant doft, i kläder, i hud.
Din övertygelse äntligen där.
Det var så jag önskade dig då.
Det är så jag vill ha dig nu.
