ilangtanstider

Julen har varit ovanligt jobbig. Utan att någonting egentligen har hänt. Ingenting ovanligt jobbigt iallafall. Familjehögtiderna var inte otrevligare än vanligt, kanske trevligare till och med, och kanske låg problemet hos mig som inte hade ork att bjuda till. Lust att orka med. Jag ville mest bort. Men till vad vet jag ju fortfarande inte.

Vänhänget är underbart när det väl finns och saknat när det är frånvarande. Många är hemmavid på ställen som inte är här och de som är här kan en ju inte stressa till att hänga precis varje stund.

Jag har i princip spenderat julen med M. Han växer på mig dag för dag. Imorgon flyttar han någon annanstans. Men vi har hunnit med en hel del mys och häng och samtal. Lite för mycket för att jag inte redan nu ska börja sakna. Typiskt. Men på ett mest bra sätt ändå. Fint med relationer som löser sig och möten som ger mening.

... säger vänner. Ja, konstigt med en funderar/försökarblogg utan funderingar kring försök. Men det händer annat också och det skriver jag om. Och som det är nu i livet så hänger allting ihop med resan mot barnet. Ingenting är längre frikopplat. Om det nu någonsin var det.

I november var jag bara så trött, det har jag skrivit vet jag. Jag orkade inte längre räkna mina cykeldagar och kissa på mina stickor. Efter det lyckade försöket och den misslyckade graviditeten hade jag kramper och blödde nästan hela tiden i 18 dagar. Det tog på krafterna.

Nu i december har styrkan långsamt börjat återvända. Men med den, och mörkret, kommer också en längtan efter närhet och gemenskap. Och bekräftelse. I de stunder då den längtan överskuggar barnlängtan kan jag inte planera nästa resa. Det är en känsla lika mycket som en ståndpunkt. Jag har bestämt det för länge sedan; att resan och det framtida barnet inte är något substitut. Det är bara när jag längtar efter det mer än jag längtar efter någonting annat som jag kan fortsätta min process. Så har de senaste veckorna inte sett ut. Därav min tvekan.

Men med en återkommande styrka kommer ju också en visshet om att jag kan klara det. Att jag orkar med en resa till och framförallt resultatet av resan, positivt eller negativt. Att längtan fortfarande är stark och övertygelsen likaså. Att jag ska fortsätta försöka.

Men inte i år. Det skulle vara om någon dag isåfall och jag är inte redo. I januari får det bli.

Och K, vi ses inte där. Du kommer att lyckas med ditt decemberförsök och ligga hemma och vila när jag tar min nästa tur. Vi ses i vår och jämför tjocka magar!

De där mötena har varit fler de senaste åren än de brukade vara förr. Mitt snitt (på hur lång tid det går mellan gångerna) har blivit lägre. Det är en bra sak. Under hösten har det funnits... ingen, men ändå en och annan då och då. 

L finns kvar någonstans, ligger och skvalpar men glider långsamt undan. Det är någon annans liknelse. M och jag har en vänskap som är beständig men mitt hjärta är inte särskilt inblandat. Eller jag försöker hålla det utanför. Jag tycker att jag ska få sova över igen. D har jag inte sett på två månader. Inte sedan jag sov hos honom en natt efter en sen festkväll. Hos H har jag däremot sovit några gånger. Och skåningen springer jag i stunder, fulla oregerliga vinglande stunder, på på krogen. Jag återanvänder. De dyker upp utan att stanna och det är som vanligt.

Men så tyckte min vän A (ett annat A än det i förra inlägget) att jag skulle låna hens armband. Tre gånger hade det gett utdelning tydligen. Och det var värt ett försök förstås. På lördagskvällen fick jag det. Men fy vilken vecka!På onsdagen bestämmer sig L för att han inte längre kan uppföra sig som en nära vän till mig. Bekant på sin höjd. En vink till hejdå istället för en kram. Argumentationer med mina vänner istället för samtal med mig. Ett "vi hörs" och en smäll i bildörren. Inga förklaringar ges. 

Sedan slutar M höra av sig. När vi ses på tåget hälsar han glatt men distanserat och låtsas som ingenting. När jag äntligen får tillfälle att fråga honom säger han att han inte kan ta det på tåget. Och eftersom han inte vill träffa mig och inte svarar när jag ringer blir det inget samtal. Jag har ingen aning om varför vi inte längre ses. Skåningen som brukar tjata om att vi ska ses får slutligen sin vilja igenom och vi bestämmer fikaträff. Men inte dyker han upp och inte hör han av sig. Någon förklaring får jag inte heller.

En vecka senare träffar jag A igen och ber att få bli av med det där armbandet. Det slängde ut alla jag nästan hade i mitt liv.