ilangtanstider

Äntligen fick jag en tid att infinna mig på hos den gynekolog som förhoppningsvis ska ta de resterande proverna. Jag var nervös när jag gick dit eftersom det liksom kändes avgörande. Om inte hon heller skulle vilja göra proverna kanske jag måste leta vidare i Stockholm, krångla runt och skjuta upp.

Det började med ett samtal som kan sammanfattas med att jag har skött mig allt annat än bra de senaste... ska vi säga tolv(?) åren. Hon frågade bland annat:
- om jag har varit deprimerad (med start 1997-1998)
- om jag har regelbundet medicinerat? (från och till sen 1999 kanske)
- om jag gått i terapi (Oh yes! start på riktigt 2000)
- om jag råkat ut för någon allvarligare fysisk skada (ryggen ryggen ryggen! 1998)
- om jag haft magsår eller varit utbränd? (hur kunde hon veta? 1999, 2003)
- om jag haft anorexi, bulimi eller ortorexi (åtminstone inte alla tre...)

Vad har jag sysslat med egentligen?!

Ett par tre saker framkom ändå som positiva.

För det första att hon faktiskt inte ser något hinder - varken fysisk, psykiskt eller socialt - för mig att sätta igång försökandet till sommaren. Hon tycker att jag i nuläget och trots sömnbrist verkar frisk och redo samt har övervägt alternativen noga. Hennes råd är bara att inte börja hetsa kring det, att inte gå upp i hjärnbalken som hon uttryckte det. Lättare sagt än gjort. Och hur fasen ska en låta bli att tänka på det när det är så mycket som behöver fixas och framförallt så många svåra beslut att fatta?

För det andra att hon förklarade för mig att så länge ägglossningen numera är regelbunden finns det inte anledning att tro att allt detta dåliga leverne skulle ha påverkat min fertilitet. Alltså har jag kanske inte varit fertil under dessa år men förutsatt att jag har regelbundna cykler nu så har allt kommit i ordning igen. Nu tycker ju inte jag att jag har någon regelbundenhet, men, som hon förklarade för mig, en cykel på mellan 21 och 28 dagar innebär en regelbunden cykel. Puh! Yey!

För det tredje var hon absolut villig att utföra en del prover på mig såvida hon tycker att de är nödvändiga och rimliga. Jag ska återkomma till henne per brev med vilka prover jag har tagit, vilka som krävs av kliniken där inseminationen ska ske och vilka jag skulle vilja ta. Detta innebär bland annat att jag mer eller mindre behöver bestämma mig för vilken klinik jag vill vända mig till... 

Fortsättning följer. Som vanligt. 

Sista besöket hos senaste terapeuten är nu avklarat. Vi är klara. Jag är klar. Det finns ingenting mer att avhandla och ingenting mer att säga i frågan. Jag är inte sjuk. Jag har inte en depression. Jag har inte ångest. Eller jag är bara lite deppig och har bara lite vanlig ångest ibland. Det räcker så otroligt mycket längre än det tidigare gjorde. Det räcker fan halvvägs. Hur jag ska ta mig igenom andra halvan har jag ingen aning om.

Kanske kan jag inte prata mig ur det här. Jag började tänka så för några år sedan. Ändå fortsatte jag prata och prata. Hos terapeuten, livscoachen och naprapaten. Hur ska jag kunna prata mig fram till kärlek, trygghet och gemenskap? Hur ska jag kunna prata mig fram till ett barn? Eller ens prata mig bort från min starka längtan efter detsamma?

Min fina, och mycket kloka, vän A - som stödjer mig i det mesta men är tveksam till om jag "älskar mig själv" (hatar det uttrycket!) mycket nog att skaffa barn själv - menar också hon att en kanske inte kan prata sig ur allt. Jag tror däremot att hon tror att en kan tänka, resonera, känna, lära sig, ur allt. Men jag kan inte tänka mig ur det här. Jag har tänkt färdigt.  

Jag kan inte prata, inte tänka mig ur den här längtan, men jag kan ta mig ur den genom att tillfredsställa den. Därmed inte sagt att jag inte befinner mig i någon slags kris. En kris orsakad av längtan. En kris i vilket jag är nödgad att fatta drastiska beslut. Men jag är redo att fatta de besluten nu. För det är som jag länge vetat:

Nöden kräver handling!

Gynekologen som jag träffade i januari var både öppensinnad och behjälplig. Han tog mina rubellaprover, kollade äggledare och livmoder samt skrev upp mig för att återkomma när det närmar sig (för klamydiatest och det andra). Men det var ett par saker som han inte ville göra.

Därför fick jag fortsätta min gynjakt. På nätet fick jag tips om att kontakta Mamma Mia i Stockholm (syrran rekommenderade dem också) och därigenom fick jag tips om SMC i Göteborg, Sexualmedicinskt centrum. Efter två veckors telefonkö och fyra veckors ytterligare väntan har jag nu fått tid att att infinna mig imorgon bitti.    

Efter ett ha läst på och frågat runt en hel del har jag mängder med frågor jag skulle vilja ställa. Bland annat  om de kan tänka sig att utföra följande på mig, samt om de tycker att det är nödvändigt:

- Det ultraljud jag gjorde i januari såg bra ut men det kan kompletteras med en mätning av äggstockarnas storlek och en räkning av antalet omogna äggblåsor. Vilket ger info om äggreserven.
- Nämnda äggreserv kan också bedömas genom att analysera hormonerna FSH och LH. Dvs blodprov som den förre gynekologen tyckte var onödiga. Sedan kan en ta något som heter AMH också, vet dock inte vad det är.

Det enda en kan göra själv för att testa ägglossningsstörningar är att mäta LH-hormonet i urinet. Det är det jag gör med stickorna jag numera kissar på en vecka i månaden.
 
Dessutom har jag läst tre saker som jag i dessa nojjiga tider finner oroväckande:

- att om en tidigare varit onoga med att skydda sig under många år och ändå inte blivit gravid kan det tyda på störningar eller att en har svårt att bli gravid. Ja, check för mig då, jag har aldrig varit så noga med att skydda mig, jag har ju velat ha barn för guds skull!
 

- att om en har en oregelbunden cykel kan det betyda att det finns störningar i ägglossningen. Ja, check där med då.

- att, vilket jag fått förklarat för mig (för typ tio år sedan och nu igen) eftersom jag tränade för hårt, mådde för dåligt och åt för lite under puberteten - och därför i långa perioder inte hade mens alls - kan det ha orsakat störningar som nu kan ställa till problem. Typiskt.

Alla dessa potentiella störningar...