ilangtanstider

I söndags fick jag feber och blev rejält förskyld. Det höll i sig till i onsdags men eftersom jag har varit borta så mycket från jobbet tyckte jag att det var bäst att jobba igenom det. Inga konstigheter, har gjort så hur många gånger som helst.

Men i onsdags kväll började jag plötsligt blöda mer igen. Fick dessutom mensliknande magsmärtor. Sov dåligt, mådde illa. Så på torsdagen ännu ett samtal till 1177, som skickade mig vidare till abortkliniken. Väl i det samtalet försökte jag hävda att det nog inte var någon fara och att jag kunde vänta med att kolla upp det till nästa vecka då jag har mitt en-månad-efter-abort-läkarbesök. Sjuksköterskan i luren tyckte inte att det var en bra idé utan beordrade mig att åka till gynakuten. Igen!

Väl där är mor med som vanligt. Vi kollar OS och väntetiden kan ta upp till fem timmar. Lite tidigare än så får jag komma in och göra vul igen. Men den här gången är det något i livmodern. Läkaren kan inte riktigt se vad det är men tror att det kanske kan vara ett foster. Jag hävdar bestämt att hon borde läsa min journal och att något sådant vore omöjligt. Inte för att jag gjort att abort, den kan ju ha misslyckats, men för att jag fem dagar efter aborten var inte på just gynakuten och gjorde vul och fick veta att det var tomt (dessutom kände jag ju när fostret åkte ur mig om en nu ska vara morbid).

Så. Efter ett negativt gravtest måste det i livmodern som syns på ultraljudet alltså vara mens. Bara det att den inte borde komma knappt fyra veckor efter. Den borde låta vänta på sig. Men någon annan förklaring kan inte ges. Jag ska återkomma om jag blir sämre - vad det nu innebär, är läkarens besked. 

Däremot hittade hon en cysta. Orsakad av graviditeten och som skulle kunna göra det svårare att bli gravid igen. Men det skulle nog inte vara någon fara just nu. Jag blev orolig ändå. Den ska kollas upp ytterligare om fyra dagar.   

Det har börjat rulla på igen. Livet. Vardagen. Trist och grått men överkomligt. Har varit på två fester och klarat det någorlunda. Inte gråtit. Har försökt börja träna igen. Kroppen känns som bly. Fast tom. Det känns väldigt starkt som att något saknas i min fortfarande lite runda mage. Ska göra den platt igen för att försöka lura bort känslan. För att det kanske är enklare då. Kanske inte fullt så uppenbart vad som fattas i mig. 

Försöker att släppa tankarna på "barnet". Det är okej att tänka på fostret. På S. På oss. På det som hände. Hur det kunde hända. Men jag försöker tänka mindre framtid och mindre dåtid. Mera nutid. Det är bara här och nu som finns. Och det finns aldrig någon annasntans. Det är L som driver den tesen. 

Har fått träffa en psykolog som inte gör så mycket nytta. Två gånger hittills av standardsvar och klyschor; "alla vill bli älskade", "det handlar om bekräftelse." Ja, jag vet det. Men hjälp mig omvandla den vetskapen till styrka. Hjälp mig hitta styrkan att känna förhoppning inför framtiden. Det hade suttit fint just nu.    

Det börjar med L igen. Så som det ofta gör, det rör sig kring honom, börjar eller slutar där. Fast jag trodde nog att det hade slutat för sista gången.

Jag har tillfrisknat mycket nog att börja fundera på att gå tillbaka till jobbet. Kommit hem till kollektivet och tagit en dusch. L messar och undrar om detta är en sådan kväll då det beviljas audiens. Det är det. De flesta kvällar är sådana kvällar. Så han kommer förbi och allt är precis som det brukade vara för ett år sedan, eller ett halvår sedan. Vänskapligt, lugnt, samtalandes. Vi hamnar i mitt rum därför att jag ännu inte problemfritt kan sitta på en vanlig stol. Vi sitter i sänger och möts. Innan han går kysser vi varandra.

Jag vet inte varför det händer. Jag vet inte varför han kom. För att kolla att jag var okej förstås, för att hänga lite, men vad mer? Jag vet inte vart vi är på väg den här gången. Jag skulle önska mig en ny runda, lite favoriter i repris, men det kanske är för mycket att hoppas på. Jag föreslår att vi ska ses igen men han svarar med ett kanske. Vill som vanligt inte ge några löften. Och det gör han ju rätt i. Vi vet båda hur svårt han kommer ha att hålla dem.  

Så svår den här med relationen mellan mig och den som skulle ha blivit, kunde ha blivit, den blivande pappan till mitt barn är.

Jag är nästan ständigt besviken och sårad, men kan lika ofta se varifrån han kommer. Förstå hans argument och syn på saker. Så var jag till exempel ledsen redan innan jag gjort något över att han inte kunde diskutera båda sidor. Det var liksom stopp. Från det att han bestämt sig för att han inte ville ha barnet fanns det inte längre någon öppning för att tala om hur det skulle bli om jag faktiskt bestämde mig för att behålla. Det gick inte, han var helt låst. Fick bara panik och svårt att andas. Och jag fattade det. Eftersom det jag försökte prata om just då var det han fruktade mest. Eftersom han inte förmådde se något annat än att det skulle gå åt helvete. 

Så jag blev (som) en jobbig flickvän. Som tjatade på honom. Om att vi behövde prata. Om hur han hanterade saker. Om huruvida han skulle ringa mig eller inte, och när. Det var nog inte lätt, och hela tiden skräcken hos honom om att jag kanske inte skulle göra det. Eftersom jag inte hade lovat mer än att jag skulle försöka. Ingen kunde ju veta om jag skulle ha styrkan och modet att genomföra det.   

Så jag har gått omkring och varit allmänt ledsen över det. Ledsen på honom och vår relation. Och stundtals på män i allmänhet vilket jag vet är orättvist. Jag spekulerar i hur andra "bra" killar skulle hantera det här och misstänker att inte heller de skulle vara så klockrena alla gånger. (Jag frågar L om saken men vi kan bara spekulera.)

I sämre stunder anklagade jag honom för saker han inte kan förändra. Som att han inte kände något för oss, mig och barnet. "Nej", sa han krasst och oförstående, höll med, "det gör jag ju inte".

Jag går omkring med ett behov av att tala med just honom. Ett behov av att vara två om det här. Som inte han rår för och som inte han kan göra något åt, men det är intressant att tänka på inför framtida danmarksscenarier. Då är jag ensam och just nu är jag ensam och det är vad jag behöver lära mig att hantera (och vad jag borde lärt mig att hantera eftersom jag inte varit någon annat de senaste sju åren)   

Mina vänner har jag ju men de viktigaste var han och jag, det var så jag tänkte på vår framtid med barnet och så tänker jag på min framtid nu. Bara jag, och på min för tillfället barnlösa framtid, bara jag - tack vare honom - på grund av honom. 

Så han säger att han ska ringa och så gör han det. Mer än han någonsin gjort förut försöker han hålla vad han lovar. Och jag kräver mer och annat. Det finns ingen enkel lösning mellan oss så som det inte fanns någon enkel lösning på det vi stod inför.

Efter det som hände blev jag (som) det jobbiga exet. Enligt hans mening var allt över. Det vi behövde prata om kunde vi prata om med våra vänner. Våra respektive vänner, vi har inga gemensamma. Jag är dessutom den sista han vill tala med, den som höll på att förstöra allt för honom. Och han är stundtals den ende jag vill tala med. Den ende tänker jag som också förlorade någonting här. Men det är ju inte så för honom.

Jag funderar på om det finns en sorg hos honom eller när den kommer. Jag ser honom framför mig om några år med sin kärlek, jag hoppas att det inte är någon av de två han nu tänker på, och hur de väntar eller får sitt första barn. Hur det vi gick igenom hinner ikapp honom. Att han är tacksam då, för barnet han får, för att det den här gången känns på alla det rätta sätt som det inte gjorde med oss.

Och hur han, ännu en gång, glömmer att vara tacksam mot mig.

Kom hem från sjukhuset för en vecka sedan. Som en liten trasa. Låg i hallen och kräktes medan mor fixade något, fick bli hjälpt av med kläderna och upp i säng. Sluddrande och gnyende. Med mor stadigt vid min sida.    

Repade mig lite under tisdagen. Trodde att jag skulle kunna gå till jobbet på onsdagen. Mådde inte alls bra men trodde liksom det ändå. På kliniken sa de att det nog skulle räcka att vila en dag eller två. Jag tolkade det som en, för mig. Så i onsdags skulle jag bara till vårdcentralen för att få en läkarintyg att visa chefen. Hen var sur på mobilen när jag meddelade att jag inte kunde komma till kvällspasset på tisdagskvällen. Då hade jag inte kunnat äta något på riktigt på ettochetthalvt dygn. Så jag skulle fixa intyget och sedan ge mig av till jobbet. Hade sminkat mig och satt på en kjol. Skulle bara jobba tre timmar, men det var en viktig grej att göra.

Så blev det dock inte. Försökte övertyga läkaren om att jag var frisk men hen vägrade och hävdade att för att jag skulle få jobba krävdes att jag inte spydde, vilket jag gjorde eftet att ha åkt buss och sedan en gång till på vårdcentralen, att jag slutade skaka, känna mig yr och att jag obehindrat kunde stå, gå och sitta. Höga krav tyckte jag men gick med på sjukskrivning tre dagar till. Låg hemma i sängen under onsdagen och torsdagen och väntade på att magsmärtorna skulle gå över. Nätterna och ryggen är det värsta. Så brukar det också vara.

Låg på köksgolvet när bror gjorde middag på torsdagskvällen och sov hos H den natten. Klamrade mig fast vid honom, grät och hetsandades. Inte mycket sömn. Tog vagnen till sjukhuset för att träffa kuratorn. Hemma i kollektivet igen hade jag feberfrossa. Kramp i magen och ryggen. Yrsel och hemsk huvudvärk. Vilade och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte. 

Läste i pappren igen och insåg att det stod att om en får feber ska en kontakta sjukhuset direkt. Detsamma gäller om en har smärtor (vilket jag ju haft hela tiden, hmm...). så jag ringde sjukvårdsupplysning för att fråga om de verkligen trodde att det var någon fara, eller om det kanske säkert skulle gå bra om jag åkte in nästa dag. Nej, sa de, åk in akut nu direkt!

Så jag och mor for till gynakuten (igen och för första gången definitivt inte gravid). Fick vänta tre timmar innan en snäll doktor förklarade att hen inte kunde svara på vad problemet var. Kanske en komplikation, kanske en infektion. Jag fick flera sorters antibiotika och skickades hem för ytterligare fyra till fem dagars vila.

Och där är vi nu. På dag sju efter aborten. Dag tre i senaste beordrade vilan. Jag är försiktigt positiv igen.