ilangtanstider

Min bästa E och jag hinner med ett kort uppdateringssamtal. Det handlar lite om mitt senaste möte och lite om hennes senaste skidresa. Och så frågar hon om hur jag tänker kring cykler och Danmarksresor. Det är en befogad fråga eftersom det ekat väldigt tyst kring de ämnena på senaste.

Och eftersom jag har en ovanligt bra början på denna vecka, tack vare vännerna som var på besök i helgen - gamla som nya, tänker jag... KANSKE. 

Vissa stunder är jag så himla sugen på att åka igen. Jag vet ju att det går. Jag vet hur det går till och att jag vågar. Att jag klarar det. Jag vet vilken stor rädsla och ogripbar lycka som ligger i en sådan resa. Jag ser målet och har medlen. Det som krävs är ett beslut och en handlingskraft. Så 2009 liksom.

Andra stunder känns det helt omöjligt. Orimligt. Jag har ingen aning om jag ens har någon cykel just nu. Blöder sporadiskt och alltför ofta. Har inte testat med ägglossningsticka sedan oktober. Vet ju iofs att jag hade en mycket lyckad ÄL i december, men så mycket har hänt sedan dess. Är inte redo att bli gravid igen så snart. Även om jag längtar som en toka. Åh, vad jag älskade den där växande kroppen!  

Men det finns en viktigare anledning till att jag inte kan åka. Den att jag har lovat mig själv att ha danmarksbarnet som ett förstahandsalternativ. Att alla de stunder då jag längtar mer efter kärleken än efter barnen så kan jag inte heller planera för dem. Ha siktet på dem. De blir ett substitut.

Och alla de gånger då jag längtar lika efter båda, då jag är inne i heterotänk och tvåsamhetslängtan och tröttsamt kärnfamiljstänk. Då måste jag släppa försökandet.

Det är bara när jag längtar efter mitt barn som jag ska ha helt på egen hand, att göra denna resa helt själv och stå starkt i det, att känna mig trygg i förvissningen att det blir bra oavsett om en vuxen kärlek dyker upp eller inte. Att dyker en sådan person upp så blir den ett tillägg i vår familj på två. I vår tvåsamhet. DÅ kan jag åka. Då kan jag igen starta mitt försökande.

Men där är jag inte nu (i helgen ska jag krama en man och jag kommer nog tycka om det). Jag längtar heterosexuell tvåsamhet idag. Förlåt mig för det.

Jag bara grät förra veckan. Kanske kommer sorgen ikapp mig. Eller ensamheten. Eller tröttheten. Konflikterna och jobbstressen och oron över... allt möjligt. Längtan efter det som förr var. Längtan efter L. Eller åtminstone efter det han representerar. 

Förra fredagen tillbringade jag dagen på jobbet med att gråta. Försökte verkligen skärpa mig men hade inget att sätta emot. Tänkte att kvällen med vänner på stan skulle underlätta, liksom ett inplanerat möte med L dagen därpå.

Men L messade och ställde in vår lördag och vännerna var så fina och så närvarande att klumpen i halsen och tårarna i ögonvråna bara växte. Så messade han igen och meddelade var han var och jag tänkte kika förbi en stund. Det var en dålig idé men samtidigt en bra såhär i efterhand.

Han var med "en dam han känner." Jag visste inte att det var något universellt för "kvinnan jag nu har en sexuell relation med" säger jag när han i efterhand konfronterar mig med min smärta. Det är det inte heller. Det betyder "dejt med någon jag legat med" säger han.

"Det betyder ingenting mer men missförstå mig rätt det gör inte heller du. Vi är kompisar ju. Bara kompisar" säger han. "Och varje gång jag kommer för nära dig måste jag gå för jag blir så viktigt för dig, jag ser det i dina ögon, så viktig för dig som jag inte kan vara. Så nu ska jag gå på riktigt". Säger han.

Ja, gör det, säger jag. Det blir nog bäst så.    

Borde inte sörja så förbannat just nu. Är ju nöjd med mitt val. Känner att jag gjorde det rätta. Jag ångrar mig inte, och det är inte valet jag sörjer.

Det är barnet. Jag saknar att ha det i mig och att längta efter att det kommer.

Borde inte räkna. Dagarna sedan det bästa beskedet nånsin. 70 dagar. Känns så långt och så kort. Så mycket och så lite har hänt. Dagarna sedan jag avslutade det. 48 dagar. Tunga och lätta dagar. Dagar av lättnad och dagar av oändligt sorg och saknad. Tiden till den lilla skulle ha kommit. Början på september. Ett halvår. (och jag undrar om sorgen kommer att stanna i mig så länge eller om den har stannat tills nu för att här är så mörkt och kallt. Om våren kommer jaga den på flykten).   

Borde inte älta. Vad som händer i vecka 15. Borde inte ens veta att jag skulle varit där nu. Hur stort det skulle ha varit nu. Att det typ skulle vara klart, kunna suga på tummen. Att ansiktet skulle vara format. Hur jag skulle ha sett ut. Hur jag skulle ha mått. Att folk skulle ha vetat ett tag nu och att inte skulle gå att dölja (inte för att det inte syntes i vecka 8 om en kände mig iofs).

Jag borde inte tänka på allt det här. Det gör mig så ledsen.

Det hände inte så mycket i Sthlm den här gången. Betydligt mindre än jag hade önskat.

Jag hängde med systrar, svåger och systerdotter. Var rädd att den lilla skulle göra mig mer ledsen. Ibland blir det så med henne. För att hon är så underbar. För att hennes leende värmer mig rakt igenom och för att jag ibland ser allt jag saknar och längtar till i symbiosen mellan henne och hennes mamma. Ibland också i samhörigheten mellan alla tre i deras lilla familj. Eller fyra med gudmor storasyster.

Men det var inte så farligt den här gången. Just nu sörjer jag mer det faktum att jag inte är gravid än det att jag inte har något barn. Jag saknar hungern om nätterna och drömmarna om framtiden. Saknar det svullna brösten och den växande magen. Saknar ett svagt illamående till och med. Saknar känslan av att bära på det stora och hemliga. Känslan av att barnet var starkt och friskt i mig - för det var så det kändes.

Det är med denna tomhet jag lever vardagen och med den jag möter vännerna i Sthlm. Med den kommer en desperation. Ett sökande efter närhet. En liten längtan efter något annat än barn för en gångs skull. Jag trodde kanske att M skulle kuna bidra lite. Hade sett fram emot att träffa honom så mycket.

Men när vi väl sågs var det vänskap som bjöds. En enkel och varm vänskap men en ickefysisk sådan. M har träffat en kärlek igen. Tydligen gjorde han det samtidigt som vi träffades. Har hållt kontakten med henne genom våra möten och nu "bestämt sig" som det uttrycks. Bestämt sig för att vara med hennne. För att han insåg att det aldrig skulle bli något mellan oss säger han. Säkert har han rätt.

Har jag ändå rätt att vara ledsen? Att känna mig lite lurad, lite sårad, lite bortvald, lite glömd. Jag vet inte. Känner det gör jag ändå.