Längtan efter mammaledighet
Men så tog det hela en lite ny vändning. Jag fick ett drömjobb. Jag fick ett jobb som jag faktiskt vill gå till med arbetsuppgifter som jag faktiskt, åtminstone oftast, vill utföra. Jag vill inte längre vara ledig, jag vill jobba! Det är en ny och inte helt oangenäm känsla.
Men så var det det där med mammaledigheten då. Trötta måndagsmorgonar, ensamma vardagskvällar och sömniga eftermiddagar på kontoret önskar jag så hett att få vara hemma med ett barn. Nej, jag inbillar mig inte att det blir en semester. Jag tror inte jag inbillar mig att det blir lätt. Jag vet att det mycket möjligt också blir ett helvete.
Allt detta tänker jag. Och sen läser jag vännen A´s nya blogg om sin mammaledighet och plötsligt vet jag inte längre vad jag ska tro. Hon får det att låta som ett paradis.
(Nå, avgör själva: http://www.metrobloggen.se/dagfordag)
Om att komma ut ur kojan
Ibland känns det som om barnlängtan är så oaccepterat av omgivningen att en måste gå runt och dölja den. Att den är så ful att en inte vågar riskera att det ska sippra ut. Lite som att vara gay men ännu inte kommit ut ur garderoben.
Ur en karriäristisk synvinkel är det farlig att öppet tala om barnlängtan på jobbet. Hur vidrigt det än låter är det en självklarhet att det kan leda till att chefer inte vågar satsa på en. Jag gör det ändå, talar om barnen alltså. Kanske inte så att jag öppet proklamerar att jag vill göra en ensamståendeinsemination men jag döljer åtminstone inte det faktum att jag längtar efter barn. Kanske tonar jag ner det lite men jag har definitivt kommit ut ur kojan.
Mest handlar det om att det är en alltför stor del av min person och mitt liv för att lyckas hålla det undan. Jag hoppas att jag har hamnat på en arbetsplats där barnafödande ses som något helt naturligt i livscykeln. Jag tror, naivt och allvarligt, att min barnledighet kommer att ha en ganska liten inverkan på min karriär så länge jag stannar kvar där jag är nu.
Om inte annat så klargjorde jag min ståndpunkt i saken redan på anställningsintervjun. De frågade någonting om vad jag drömde om och jag kunde givetvis ha valt att tolka det som en fråga av rent professionell natur, men valde att tolka den privat och svarade att jag drömmer om barn. De anställde mig ändå.
När jag ett halvår senare sitter på mitt rum och ser golvet fyllas av småbarn kliver min chef in genom dörren och frågar om det suger i mig. Ja, visst gör det det, allt annat vore väl konstigt. Det suger och värker av längtan efter barn i mig och det är absolut ingenting konstigt med det.
Syskonbarn
Och det är därför det blir just bitterljuvt. För att få gånger är längtan så stark som när jag har ett barn nära mig. Det river och bränner och värker.
Varför vänta?
Det handlar om inseminationen. Ska jag göra det snart eller vänta? Fördelar och nackdelar vägs mot varandra. Väntar jag ett år till har det sina fördelar. Det är bra för ekonomin, jobbet och bostaden. Kanske också för psyket. Förhoppningsvis också för livet och kärleken i något slags större perspektiv.
Väntar jag är chansen större att jag hinner träffa någon och väntar jag hinner jag leva mitt singelliv ännu lite till.
I nästa stund vill jag göra det nu nu nu. Vad väntar jag på egentligen? Om jag är fertil nog borde de pengar jag redan samlat ihop räcka till en eller ett par inseminationer.
Är det rädslan som hindrar mig?
Vad som helst, vad som helst
Imorgon skulle jag ha åkt till storstaden och träffat mitt syskonbarn och lite vänner och familj. Höjden av otur är det väl då när Sterling igår går i konkurs och min flygresa därmed upp i rök. Först blir jag hysterisk. Jag får i ett ögonblick för mig att jag inte kommer att kunna resa och just nu är längtan efter lillan så stor att jag bara måste dit. Efter några terapisamtal med mor, syster och syster inser jag att ingen skada är skedd. Jag bokar en förvisso dyr men nödvändig tågbiljett upp redan ikväll.
Men den där paniken som växte i mig vid tanken på att jag kanske inte skulle kunna träffa henne den här månaden heller väckte något i mig. Tanken på att jag fortfarande är oerhört dålig på att hantera oförutsedda händelser. Tanken på att min längtan efter barn, vilket barn som helst, just nu är så panikartat stor i mig. Och tanken på att jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa mitt syskonbarn nu.
Stänger de flyget så promenerar jag upp.
