ilangtanstider

Jag skriver på min facebookstatus att jag är ur det förvirrade tillståndet. Att jag är beslutsam nu igen. Det är så skönt. Vändningen har smugit sig på mig.

- Min chef säger att hon ska göra allt hon kan för att inte behöva släppa varken mig eller min kollega. Jag väljer just nu att tro henne eftersom jag inte orkar oroa mig för att bli av med jobbet hela tiden.

- En fin fin vän till mig fick för några veckor sedan missfall. Det var ingen planerad graviditet och hon hade bara vetat i någon vecka att hon var gravid men... de hade bestämt sig för att behålla det. De har talat om barn i ett år. Så självklart en viss sorg när det så snabbt bokstavligt talat rann ur henne. Men det ledde fram till något så stort, nämligen beslutet att börja försöka på allvar. Hon vänder sig tveksamt till mig och hoppas att jag ska stötta henne och hur skulle jag kunna göra annat. Jag som går i funderarplaner själv. Jag som för tillfället bestämt mig.

- Ytterligare två vänner var hemma hos mig på fika häromdagen. De peppade och tog bort mina kval och obeslutsamhet. De låter mer bestämda, som om valet var så självklart. De bryter ner varje dåligt motargument som egentligen aldrig har varit mitt men som jag surt förvärvart från omvärlden. Som de att bli alltför bunden, som de att vänta på den rätte (kräkas!), som de att först ha trygghet och inre styrka, och som en av de värsta: "tänk på det stackars barnet!"

Men jag tänker ju på barnet och jag tror inte att det skulle få det så illa med mig. Jag tror, i mina starkare klarare stunder, att vi två skulle kunna få det riktigt bra.

Bloggarenfeministenförfattaren Elin Grelsson kallade sig förr för Saker under huden och har en blogg som heter Always keepin it real. I maj har hon, till fördel för sitt romanprojekt, valt att bjuda in gästbloggare.  

I veckan handlar ett av inläggen om den nattliga längtan efter barn. Kanske inga nyheter för er som läser här. Det är skönt att vara anonym ibland. Jättefina kommentarer har inlägget fått dessutom.

Finns att läsa här.

L åker en sväng till Budapest och när han kommer hem ska vi liksom börja om. Eller gå vidare kanske. Vi har två veckor på oss att reda ut var vi står och hamna någonstans som är hållbar inför framtiden och hans flytt till Berlin. En flytt som delvis handlar om flykt från hans sida, men en flykt som åtminstone inte är från mig. Sedan handlar det också om hans stora kärlek som han fortfarande trånar efter och längtar till. Jag har hela tiden vetat att han måste följa den drömmen och att han måste göra vad han kan för att gå vidare. Samtidigt på något sätt.

Även om D inte någonsin har varit min stora kärlek vet jag hur svårt det där med att gå vidare är. Vi, jag och D, spenderar kväll efter kväll vid varandras sida och jag vet inte längre vem han är för mig. Vår relation liknar mer och mer någon slags bästa-vänskap men jag kan inte förstå hur vi hanmade här. Dessutom kan inte riktigt köpa det. Mina känlsor är för starka. 

När vi talar om saken säger han att en av anledningarna till att han så länge var rädd för mig var att han tyckte att det verkade som om jag ville vara någonting mer än vän. Och det ville jag ju! Vad det var har jag aldrig riktigt vetat och inte heller alltid känt ett behov av att definiera. Men, som jag också sa til lhonom, så har han aldrig varit en vanlig jävla vän. Han är och förblir någonting mer säger A och trots att hon är nog så dramatisk, är jag böjd att hålla med. Vad framtiden har att utvisa för oss två är fortfarande dunkelt men att vi är vänner står glasklart.

Att jag och L är vänner är inte lika säkert. Vår relation är komplicerad men vi kan åtminstone kommunicera. När vi gör det ser vi hur olika betydelse vi har för varandra och när vi gör det vinner han över mig på sin sida. I varje samtal vi har lär jag mig nya saker och efter varje gång då vi faktiskt har mötts har jag känt att han tycker om och respekterar mig. Vad kan jag mer kräva? På så sätt är det hela mycket enkelt.  

Min före detta vän A har äntligen fått sin lille son! Jag vet inte om jag fick reda på det tidigt eller vad men det har varit en lååång graviditet. Kanske också för att saker har varit lite hemliga och folk har pratat väldigt mycket om det. Dessutom höll hon sig borta i de första två veckorna efter att han kommit ut så såna som oroar sig, såna som jag, hann få ihop en hel del historier i huvudet innan den lila familjen tillslut gav sig till känna och sa att allt hade gått bra.

Jag och A har ingen direkt kontakt längre, hon mailar mig när hon vill ha hjälp med något, men jag får rapporter från D, facebook och den blogg hon har ihop med sin kille. Jag tycker egentligen att det är ganska löjligt med parbloggar men nu när bebisen har kommit fyller det ju en funktion. Hur glad blir en inte av att regelbundet få se nya bebisfoton liksom.

Dessutom har mina kompisar P och E fått en dotter. Jag läser det på facebook men när jag träffar D nästa gång är det återigen han som uppdaterar mig och visar det första MMS:et. Hon är bedårande förstås. För dem har inget hemlighetsmakeri pågått alls. De berättade för alla så fort de visste själva och sedan dess har det inte varit några konstigheter. Vill en veta kan en fråga och vill de berätta så gör de det. Jag gillar den stilen.

Ett par veckor efter att jag skickat brevet till SMC fick jag ett positivt svar, i betydelsen att de var beredda att göra de tre tester jag bett om, och en tid att komma för att ta de nödvändiga blodproverna.

Jag var således där förra veckan och återigen uppstod viss förvirring. För det första över var min kille befann sig (på jobbet kanske? Nja... ). För det andra över varför dessa tester skulle tas redan innan jag försökt bli gravid (ni måste ju försöka ordentligt, ofta och när du har ägglossning! Vi...?).

Men nu är blodet iaf inlämnat och de hör av sig till mig inom en vecka. Skulle tro att två-tre veckor är troligare.

Nu har jag också mer eller mindre slutat vara förkyld vilket inebär att jag kan gå till Axess Akuten i veckan för nästa rubellaspruta. Om de har tid för mig.

Det rullar långsamt, men det rullar åtminstone.