Avancerad gynekologi
Så mycket att lära sig, så mycket att försöka få grepp om och förstå. Jag skriver mest för att själv få överblick, inte behöver ni fördjupa er i mina cykler inte. Men å andra sidan, för femmisar är detta ett ständigt aktualiserat intresse.
Jag började testa ägglossningar någon gång i våras. Jag hade en cykel på 26 dagar och brukade få utslag på mina LH-stickor kring dag 13-14. Normalt och regelbundet. Jag träffade en gynekolog på SMC i Göteborg som gav mig betryggande besked om att allt såg bra ut. Hade jag såhär fina cykler skulle det inte vara något problem att hitta rätt tidpunkt för insemination.
Jag gjorde också andra förberedelser inför resan. Tog alla tester efter könssjukdomar och gjorde ett ultraljud. Det såg ut som det skulle. Jag testade hormonerna fsh (follikelstimulerande hormon) och tsh + T4 (sköldkörteln) också för säkerhets skull. Inga konstigheter.
Men så fick ju kroppen spel. I september och augusti blev cykeln plötsligt 30 dagar lång. Jag gick på akupunktur för att överhuvudtaget få igång mensen. Det kunde bero på stress trodde fina barnmorskan Pernille på Gaia och akupunktören i kör. Men dåså, sådant kan ju avhjälpas i viss mån. Omslag kom på dag 17 första gången och dag 18 andra gången, det var sent men kunde förklaras med spänningar. Första gången började jag blöda efter en vecka, det var märkligt men kunde i bästa fall vara ett mycket tidigt missfall.
När jag för andra gången började blöda 7 dagar efter insemination kändes det inte längre lika hoppfullt. Har jag en ovanligt kort lutealfas eller kan det återigen handla om ett tidigt missfall? Jag rinde Pernille som nu börjar tycka att det verkar oroväckande. Kanske kan det röra sig om någon form av hormonrubbning. Hon rådde mig till att kolla follikelstorlek i dag 11-12 i cykeln och att gå på akupunktur. Men också att - om allt såg okej ut - göra en resa i november innan jag börjar oroa mig på riktigt.
För en andra åsikt ringde jag gyn på SMC. Hon rådde mig att inte göra akupunktur (dyrt och onödigt) och att inte göra någon mer resa förrän jag var utredd (dyrt och onödigt). Hon trodde att det kunde handla om hormonbalans eller något i vägen i äggledarna.
För en tredje åsikt sökte jag på femmis, fick tips om IVF-kliniken, ringde dit och förklarade läget. De tror på allt där tydligen. Akupunktur, äggledarspolning, hormontester och follikelmätning. Men vad som är rätt får jag själv avgöra. Som om jag skulle ha en aning!
Jag började testa ägglossningar någon gång i våras. Jag hade en cykel på 26 dagar och brukade få utslag på mina LH-stickor kring dag 13-14. Normalt och regelbundet. Jag träffade en gynekolog på SMC i Göteborg som gav mig betryggande besked om att allt såg bra ut. Hade jag såhär fina cykler skulle det inte vara något problem att hitta rätt tidpunkt för insemination.
Jag gjorde också andra förberedelser inför resan. Tog alla tester efter könssjukdomar och gjorde ett ultraljud. Det såg ut som det skulle. Jag testade hormonerna fsh (follikelstimulerande hormon) och tsh + T4 (sköldkörteln) också för säkerhets skull. Inga konstigheter.
Men så fick ju kroppen spel. I september och augusti blev cykeln plötsligt 30 dagar lång. Jag gick på akupunktur för att överhuvudtaget få igång mensen. Det kunde bero på stress trodde fina barnmorskan Pernille på Gaia och akupunktören i kör. Men dåså, sådant kan ju avhjälpas i viss mån. Omslag kom på dag 17 första gången och dag 18 andra gången, det var sent men kunde förklaras med spänningar. Första gången började jag blöda efter en vecka, det var märkligt men kunde i bästa fall vara ett mycket tidigt missfall.
När jag för andra gången började blöda 7 dagar efter insemination kändes det inte längre lika hoppfullt. Har jag en ovanligt kort lutealfas eller kan det återigen handla om ett tidigt missfall? Jag rinde Pernille som nu börjar tycka att det verkar oroväckande. Kanske kan det röra sig om någon form av hormonrubbning. Hon rådde mig till att kolla follikelstorlek i dag 11-12 i cykeln och att gå på akupunktur. Men också att - om allt såg okej ut - göra en resa i november innan jag börjar oroa mig på riktigt.
För en andra åsikt ringde jag gyn på SMC. Hon rådde mig att inte göra akupunktur (dyrt och onödigt) och att inte göra någon mer resa förrän jag var utredd (dyrt och onödigt). Hon trodde att det kunde handla om hormonbalans eller något i vägen i äggledarna.
För en tredje åsikt sökte jag på femmis, fick tips om IVF-kliniken, ringde dit och förklarade läget. De tror på allt där tydligen. Akupunktur, äggledarspolning, hormontester och follikelmätning. Men vad som är rätt får jag själv avgöra. Som om jag skulle ha en aning!
Hoppet blir mindre
Cykeldag 26, en vecka efter insemination.
Den här gången, efter mitt andra försök, har jag känt mig så hoppfull. När jag kom hem från Danmark tog jag det riktigt lugnt. Inte första dagen kanske, men sedan. Jobbade mina åtta timmar och gick hem på kvällarna och vilade. Gjorde inga tokiga träningspass eller pubkvällar eller efterfester. Kroppen har känts stark och ... mottaglig.
De första dagarna hade jag magknip. Igen. Eftersom jag förra gången vägrade tro att det kunde ha med inseminationen att göra trodde jag då att det antingen var inbillning eller också stress. Den här gången är det tveksamt om det kan vara något av sakerna. Jag började spekulera i urinvägsinfektion men det är väl inte så troligt. Nu har det i vilket fall gått över.
Istället kommer två ytterst dåliga tecken. Det första är pms. Jag brukar inte ha det men förra månaden ville jag skjuta mina kunder på jobbet och den här veckan är likadan. Gråtmild som tusan är jag också. Och lättpåverkad av stämningar. För det andra har brösten börjat ömma. Tydliga tecken på kommande mens.
Så, liksom för exakt en månad sedan, är det väl bara att invänta bevis.
Den här gången, efter mitt andra försök, har jag känt mig så hoppfull. När jag kom hem från Danmark tog jag det riktigt lugnt. Inte första dagen kanske, men sedan. Jobbade mina åtta timmar och gick hem på kvällarna och vilade. Gjorde inga tokiga träningspass eller pubkvällar eller efterfester. Kroppen har känts stark och ... mottaglig.
De första dagarna hade jag magknip. Igen. Eftersom jag förra gången vägrade tro att det kunde ha med inseminationen att göra trodde jag då att det antingen var inbillning eller också stress. Den här gången är det tveksamt om det kan vara något av sakerna. Jag började spekulera i urinvägsinfektion men det är väl inte så troligt. Nu har det i vilket fall gått över.
Istället kommer två ytterst dåliga tecken. Det första är pms. Jag brukar inte ha det men förra månaden ville jag skjuta mina kunder på jobbet och den här veckan är likadan. Gråtmild som tusan är jag också. Och lättpåverkad av stämningar. För det andra har brösten börjat ömma. Tydliga tecken på kommande mens.
Så, liksom för exakt en månad sedan, är det väl bara att invänta bevis.
Det andra försöket
Jag orkade aldrig skriva om den förra resan. Vet inte riktigt varför. Kanske var allt för överväldigande och stort. Det var betydligt mindre den här gången, så mycket vet jag.
Tiden före omslag ser ungefär likadan ut. Jag befinner mig i Malmö för att lätt kunna åka när det blir dags. Jag hänger med älskade R och hennes kärleksfulla fysiska vänner. Jag hänger med trofaste F och hans kloka kollektiv. Här hemma sitter andra vänner och väntar tålmodigt. Otåligheten är min och tar överhand. Jag kan inte sova på nätterna. Jag blir smått besatt av de där stickorna och när jag senast kollade. Men samtidigt ganska lugn. Det kommer, det kommer.
Så slår det om. Första gången står jag och R i hoppande glädjeyra på en parkering. Den här gången sätter jag mig lugnt i soffan och kollar tågtiderna. Först senare fnissas det över vad som faktiskt kanske satte igång mig. "Maybe this will help".
Så sover jag en sista natt. Drömmer första gången om Dave. En nostalgisk sommardröm. Andra gången drömmer jag en hemsk mardröm om L. Om hur han är försvunnen och sedan dyker upp, nerknarkad, avsmalnad och trasig. Jag saknar honom plötsligt lika mycket som jag gjorde när han bara hade varit borta en vecka.
Sedan är det dags för resan.
Tiden före omslag ser ungefär likadan ut. Jag befinner mig i Malmö för att lätt kunna åka när det blir dags. Jag hänger med älskade R och hennes kärleksfulla fysiska vänner. Jag hänger med trofaste F och hans kloka kollektiv. Här hemma sitter andra vänner och väntar tålmodigt. Otåligheten är min och tar överhand. Jag kan inte sova på nätterna. Jag blir smått besatt av de där stickorna och när jag senast kollade. Men samtidigt ganska lugn. Det kommer, det kommer.
Så slår det om. Första gången står jag och R i hoppande glädjeyra på en parkering. Den här gången sätter jag mig lugnt i soffan och kollar tågtiderna. Först senare fnissas det över vad som faktiskt kanske satte igång mig. "Maybe this will help".
Så sover jag en sista natt. Drömmer första gången om Dave. En nostalgisk sommardröm. Andra gången drömmer jag en hemsk mardröm om L. Om hur han är försvunnen och sedan dyker upp, nerknarkad, avsmalnad och trasig. Jag saknar honom plötsligt lika mycket som jag gjorde när han bara hade varit borta en vecka.
Sedan är det dags för resan.
Frustrerande väntan
På cykeldag 15 hade fortfarande ingenting hänt. Så jag åkte till malmö för att invänta omslag. Som förra gången. Här väntade R med öppen famn och pepp.
Jag kissar på min stickor. Det är kruttorrt. Jag försöker ha tålamod. Idag är det cykeldag 17, exakt en månad sedan jag var på Gaia. Men mensen kom tidigare än vanligt och varade längre. Jag vet inte vad jag ska tro. Försöker komma på någon lämplig sjukdom att ljuga för chefen om när jag ringer och sjukanmäler mig ikväll. Lite feber och ryggont sa jag förra gången. Hur många måndagar kan jag vara borta innan hon börjar misstänka något? Jag är så fruktansvärt dålig på att ljuga, men berätta är inte ett alternativ.
Så jag väntar. Vi fikar, bastar, myser och tar i varandra. Det hade varit himmelriket om jag inte väntade så. Om jag inte vore så otålig på att få göra den där resan igen. Den största, den viktigaste.
Jag kissar på min stickor. Det är kruttorrt. Jag försöker ha tålamod. Idag är det cykeldag 17, exakt en månad sedan jag var på Gaia. Men mensen kom tidigare än vanligt och varade längre. Jag vet inte vad jag ska tro. Försöker komma på någon lämplig sjukdom att ljuga för chefen om när jag ringer och sjukanmäler mig ikväll. Lite feber och ryggont sa jag förra gången. Hur många måndagar kan jag vara borta innan hon börjar misstänka något? Jag är så fruktansvärt dålig på att ljuga, men berätta är inte ett alternativ.
Så jag väntar. Vi fikar, bastar, myser och tar i varandra. Det hade varit himmelriket om jag inte väntade så. Om jag inte vore så otålig på att få göra den där resan igen. Den största, den viktigaste.
Intriger, korta nätter, lång väntan
Var går gränsen mellan att å ena sidan vara beränknande och intrigant.... och å andra sidan ta det en vill ha och ta för sig? Jag vet inte. Förra veckans bedrifter kanske tillhör den första kategorin. Men det är helt klart värt det isådana fall.
För det lyckades ju. Jag messade, jag hängde på, jag kanske svalde lite stolthet. Och sen låg jag i en säng en tidigt morgon men en rolig bekanting. Vi var nog ganska nöjda med det båda två. Och jag tänker att jag behöver den typen av energier också nu. För att må bra på ett annat plan än det vanliga. För att orka lite längre och för att inte hela tiden vara så otålig.
Så jag har tramsat en del på senaste. Sovit över hos vänner och bekanta. Dansat nätterna långa. Gått hem från jobbet alldeles för tidigt och från fester för sent. Övat på mina salsasteg och hängt upp krimskrams i fönstret.
Men otåligheten ligger där och gnager. Det är cd 15 idag. Det kanske slår över imorgon. Jag ska ringa mor och fråga om hon kan hänga på isådanafall. Jag kan nämligen inte åka själv sedan banken drog in mitt betalkort. Något med risker och bedrägerier handlade det om. Jag får ett nytt nästa vecka men äl väntar ju inte på det.
Det får lösa sig. Jag måste tänka så. I en dag till eller två. Sen så!
Nya tag
Nej, det blev ju inget, men det är faktiskt helt okej. Nya starka tag inför nästa resa. Och den är ju så snart! Om tio dagar eller lite till. Jag är på cykeldag 6 nu tror jag. Men eftersom dagarna hoppar runt ovanligt mycket är det svårt att avgöra när det blir. Någon gång under de dagarna jag skulle ha åkt till London verkar det iallafall bli. Så det får bortprioroteras.
Det är också just prioriteringar allt handlar om nu. Det är så svårt! Jag kan tänka mig att dra ner på mycket för försökandets skull. Förstås. Men hur länge och hur mycket? Tänk om det tar ett halvår, ett år, ska jag inte hinna med något roligt fram till dess? Ska jag missa allt? I helgen var jag mest irriterad på att jag inte tillåter mig själv att efterfesta (vilket som vanligt innebär att vara nära nära S och D) och att jag inte orkar stressa för att hinna träna. Jag måste ju kunna träna! Det ingår i fertilitetsdieten om inte annat.
Ska jag skippa sånt som gör mig energifylld och glad, som ger endorfiner och får mig att må bra. Som långa vänskapfikor och sena pubnätter. Som långa danspass och tokiga konserter. Jag vet inte riktigt. Jag tänker: "okej, tio dagar till med det här. Sen 2 veckors väntan. Sen får vi se."
Det är också just prioriteringar allt handlar om nu. Det är så svårt! Jag kan tänka mig att dra ner på mycket för försökandets skull. Förstås. Men hur länge och hur mycket? Tänk om det tar ett halvår, ett år, ska jag inte hinna med något roligt fram till dess? Ska jag missa allt? I helgen var jag mest irriterad på att jag inte tillåter mig själv att efterfesta (vilket som vanligt innebär att vara nära nära S och D) och att jag inte orkar stressa för att hinna träna. Jag måste ju kunna träna! Det ingår i fertilitetsdieten om inte annat.
Ska jag skippa sånt som gör mig energifylld och glad, som ger endorfiner och får mig att må bra. Som långa vänskapfikor och sena pubnätter. Som långa danspass och tokiga konserter. Jag vet inte riktigt. Jag tänker: "okej, tio dagar till med det här. Sen 2 veckors väntan. Sen får vi se."
