Jag ville ha dig, du ville ha filmjölk
Så gick en dikt min syster skrev i vår tonår. Jag tror den handlar om samma som det här inlägget.
Blev ihopparad med en man i helgen. Först hände ingenting. Vi var på samma fest utan att prata så mycket med varandra. Sedan gick det bra. Jag sov hos honom. Sedan gick det mindre bra. Vi tog en promenad och jag fick lust att springa därifrån så fort jag kunde.
Alltså. Jag tror att förklaringen är ganska enkel och handlar om det där gamla "vilja ha det en inte kan få". Jag vill ha L. Honom kommer jag aldrig någonsin att få igen. Jag vill ha kungen. Mest av allt de gånger vi inte ses eller hörs. Då han inte verkar vilja vara med mig. Jag vill inte ha honom lika mycket de gånger vi faktiskt ses och har det fint. Då blir jag lugn och avslappnad i vår relation. Kan tillochmed känna att den inte är så viktig trots allt.
Problemet med den nye är att han helt uppenbart föll för mig. Det är en oattraktiv egenskap. Eller jag vet ju att det inte är så egentligen. Men så funkar den här snedvända logiken. Att ha det en inte kan få. Att sträva. Att längta. Att klättra.
Så fast han verkar vara den finaste pappan till sin dotter, och så gärna önskar sig fler, blir det nog ingenting med det. Synd.
Blev ihopparad med en man i helgen. Först hände ingenting. Vi var på samma fest utan att prata så mycket med varandra. Sedan gick det bra. Jag sov hos honom. Sedan gick det mindre bra. Vi tog en promenad och jag fick lust att springa därifrån så fort jag kunde.
Alltså. Jag tror att förklaringen är ganska enkel och handlar om det där gamla "vilja ha det en inte kan få". Jag vill ha L. Honom kommer jag aldrig någonsin att få igen. Jag vill ha kungen. Mest av allt de gånger vi inte ses eller hörs. Då han inte verkar vilja vara med mig. Jag vill inte ha honom lika mycket de gånger vi faktiskt ses och har det fint. Då blir jag lugn och avslappnad i vår relation. Kan tillochmed känna att den inte är så viktig trots allt.
Problemet med den nye är att han helt uppenbart föll för mig. Det är en oattraktiv egenskap. Eller jag vet ju att det inte är så egentligen. Men så funkar den här snedvända logiken. Att ha det en inte kan få. Att sträva. Att längta. Att klättra.
Så fast han verkar vara den finaste pappan till sin dotter, och så gärna önskar sig fler, blir det nog ingenting med det. Synd.
Kvinnor som möts
Har haft fyra starka möten med fyra starka kvinnor på den här veckans två första (svaga!) dagar.
En förmiddag på jobbet kommer det in en kvinna på mitt kontor och vill tala... jobb. Men vi kommer snabbt in på annat. Hon berättar om sin relation. Jag om min - lika lösa, odefinierade. Vi talar om barnlängtan och heteroskit, om sexliv och maktobalans. Om och om igen ältar vi det där med att en aldrig kan få höra av sig så mycket som en vill eftersom det innebär ett känslomässigt underläge. Tusan också! I två timmar talar vi om saken och när hon går känns hon som en vän, som någon jag kan anförtro mig åt.
Sent en eftermiddag på jobbet ringer någon och uppmanar mig att prata barnlängtan. Hon vill veta mycket och jag svarar på allt. Bara öser ur mig saker i en salig röra. Från en längtan som tonåring, genom år av planer och förra årets försökanden. Plusen!!! Missfallet. Aborten. Styrkan och svagheten. Anonymitet och moralism. Familjens stundtals skeptiska inställning och vännerna totala lojalitet. Allt får hon höra. Vi ska ses nästa vecka och tala mer om saken. Jag hoppas på att vara lite mer samlad men trot egentligen inte på det. Hjärteämnen. Hjärtefrågor. Hjärtelängtan!
På tåget på väg hem från jobbet en kväll talar med jag med en vikarie på jobbet. Hon äter mariekex. Jag misstänker genast att hon gravid. Vet kanske egentligen att det finns andra anledningar att äta kex. Men vet också att min radar är grym när det gäller det här. Jag ställer öppna frågor och hon svarar förstås bekräftande. Hon är i vecka 13-14. Hon mår lite illa och är ständigt hungrig. Hon och hennes kille (alla dessa jävla killar) pratar barnnamn och försöker berätta för vänskapskretsen utan att chockera. De är yngre än de flesta i en större stad. Knappt över 25. Jag blir avundsjuk. Och glad. Och ledsen. Och längtande så till den milda grad.
På stationen efter tåget möter jag en tjej som jag var vän med för fem år sedan. Vi ses eller hörs inte längere. Vi frågar varandra hur det är och vad som händer. Hon frågar mig om barn, jag svarar först nej svävande. Sedan berättar jag lite. Jag frågar henne om relation och får en halvtimmes lång berättelse om heterotvåsamheten och dess problem. Om en (jävla) kille som inte ser och inte lyssnar. Om ojämlikt sexliv och vestibulit. Om längtan efter barnen, katterna och stabiliteten. Om tvivlet och ångesten över att bli lämnad och vara ensam. Jag står som furan i norrlandsälven, stark och stadigt lyssnande, med kloka råd att ge.
Men det är som att jag inte kan hjälpa det. För de har ju någonting gemensamt, något jag inte har. Och ibland vill jag bara skrika: men du har ju någon att göra barn med!
En förmiddag på jobbet kommer det in en kvinna på mitt kontor och vill tala... jobb. Men vi kommer snabbt in på annat. Hon berättar om sin relation. Jag om min - lika lösa, odefinierade. Vi talar om barnlängtan och heteroskit, om sexliv och maktobalans. Om och om igen ältar vi det där med att en aldrig kan få höra av sig så mycket som en vill eftersom det innebär ett känslomässigt underläge. Tusan också! I två timmar talar vi om saken och när hon går känns hon som en vän, som någon jag kan anförtro mig åt.
Sent en eftermiddag på jobbet ringer någon och uppmanar mig att prata barnlängtan. Hon vill veta mycket och jag svarar på allt. Bara öser ur mig saker i en salig röra. Från en längtan som tonåring, genom år av planer och förra årets försökanden. Plusen!!! Missfallet. Aborten. Styrkan och svagheten. Anonymitet och moralism. Familjens stundtals skeptiska inställning och vännerna totala lojalitet. Allt får hon höra. Vi ska ses nästa vecka och tala mer om saken. Jag hoppas på att vara lite mer samlad men trot egentligen inte på det. Hjärteämnen. Hjärtefrågor. Hjärtelängtan!
På tåget på väg hem från jobbet en kväll talar med jag med en vikarie på jobbet. Hon äter mariekex. Jag misstänker genast att hon gravid. Vet kanske egentligen att det finns andra anledningar att äta kex. Men vet också att min radar är grym när det gäller det här. Jag ställer öppna frågor och hon svarar förstås bekräftande. Hon är i vecka 13-14. Hon mår lite illa och är ständigt hungrig. Hon och hennes kille (alla dessa jävla killar) pratar barnnamn och försöker berätta för vänskapskretsen utan att chockera. De är yngre än de flesta i en större stad. Knappt över 25. Jag blir avundsjuk. Och glad. Och ledsen. Och längtande så till den milda grad.
På stationen efter tåget möter jag en tjej som jag var vän med för fem år sedan. Vi ses eller hörs inte längere. Vi frågar varandra hur det är och vad som händer. Hon frågar mig om barn, jag svarar först nej svävande. Sedan berättar jag lite. Jag frågar henne om relation och får en halvtimmes lång berättelse om heterotvåsamheten och dess problem. Om en (jävla) kille som inte ser och inte lyssnar. Om ojämlikt sexliv och vestibulit. Om längtan efter barnen, katterna och stabiliteten. Om tvivlet och ångesten över att bli lämnad och vara ensam. Jag står som furan i norrlandsälven, stark och stadigt lyssnande, med kloka råd att ge.
Men det är som att jag inte kan hjälpa det. För de har ju någonting gemensamt, något jag inte har. Och ibland vill jag bara skrika: men du har ju någon att göra barn med!
Mot nytt vågande
Det var ju det där med att våga. Att känna att en lever och fyller sitt liv med någonting. Helst mindre ekorrhjul, helst mer meningsfull tillvaro.
Så jag vill se om de här två mötena med kungen kan få någon slags fortsättning. Och då måste jag agera. Våga. Kasta mig lite försiktigt ut.
Så jag facebookchattar. Ett utomordentligt dåligt kommunikationsmedel. Men ett som vi båda använder. Jag råkar skriva vi istället för ni. När ska vi åka? På så sätt får jag en inbjudan att hänga med en helg på en liten turné.
Jag försöker låtsas att jag gör det i spontanitet. Det är hellre än sant. Veckan går och jag tänker på när jag kommer veta om det blir av eller inte. Och jag tänker på hur det ska bli. Och jag tänker på om jag kommer att ha ÄL eller inte. Tusan att jag tänker på det!
Och helgen kommer. Och vi åker. Och hänger; pussas, kramas, går hand i hand längs Köpenhamns gator. Skedar. Med mera.
Jag har ÄL tror jag. Vågar inte testa eftersom det inte är bra för mig att umgås med de här tankarna. Vågar inte tänka tanken fullt ut på vad jag faktiskt är beredd att göra. Eftersom jag fortfarande spekulerar i om det innehåller ett svek eller ej. Och vad vidden av det sveket skulle kunna innebära.
Så jag gör det inte ska ni veta. Jag utsätter oss inte. Inte den här gången åtminstone. (Det blir en fin helg i övrigt)
Så jag vill se om de här två mötena med kungen kan få någon slags fortsättning. Och då måste jag agera. Våga. Kasta mig lite försiktigt ut.
Så jag facebookchattar. Ett utomordentligt dåligt kommunikationsmedel. Men ett som vi båda använder. Jag råkar skriva vi istället för ni. När ska vi åka? På så sätt får jag en inbjudan att hänga med en helg på en liten turné.
Jag försöker låtsas att jag gör det i spontanitet. Det är hellre än sant. Veckan går och jag tänker på när jag kommer veta om det blir av eller inte. Och jag tänker på hur det ska bli. Och jag tänker på om jag kommer att ha ÄL eller inte. Tusan att jag tänker på det!
Och helgen kommer. Och vi åker. Och hänger; pussas, kramas, går hand i hand längs Köpenhamns gator. Skedar. Med mera.
Jag har ÄL tror jag. Vågar inte testa eftersom det inte är bra för mig att umgås med de här tankarna. Vågar inte tänka tanken fullt ut på vad jag faktiskt är beredd att göra. Eftersom jag fortfarande spekulerar i om det innehåller ett svek eller ej. Och vad vidden av det sveket skulle kunna innebära.
Så jag gör det inte ska ni veta. Jag utsätter oss inte. Inte den här gången åtminstone. (Det blir en fin helg i övrigt)
Saknar
Saknar min gamla M. Gamla fina bästis och hur lika vi var. Hur mycket våra drömmar gick ihop och våra neuroser tillsammans. Hur hon hittar på saker i sitt huvud och hur jag gör detsamma fast jag inte vågar säga det till någon. Hur jag alltid börjar gråta när vi talar om framtiden. Och hur jag fortfarande gråter när hennes mamma kommer in på mitt jobb. Jag saknar henne och hennes fine fine man och deras underbare lille buse. Och den som kommer i vinter.
Och jag saknar B. Våra analyser och sms-ande. Vår längtan och vårt samförstånd. Hennes unberbara lilla E. Hennes joller och stora vackra ögon. De stora barnen och klokheten hos dom. Kanske också den fine mannen som ibland gästar. Saknar radhuset och sandlådan och terapisoffan där. Saknar uppdateringar om ägglossnningar och mensblödningar och inseminationsplaner och danmarksresor. Pepp och all den kunskap som ryms hos den kloka vännen.
Nu ska jag ringa mitt C och leka med henne och hennes lille L. Avhjälpa saknaden efter andra lite grann. Fina C som finns kvar.
Och jag saknar B. Våra analyser och sms-ande. Vår längtan och vårt samförstånd. Hennes unberbara lilla E. Hennes joller och stora vackra ögon. De stora barnen och klokheten hos dom. Kanske också den fine mannen som ibland gästar. Saknar radhuset och sandlådan och terapisoffan där. Saknar uppdateringar om ägglossnningar och mensblödningar och inseminationsplaner och danmarksresor. Pepp och all den kunskap som ryms hos den kloka vännen.
Nu ska jag ringa mitt C och leka med henne och hennes lille L. Avhjälpa saknaden efter andra lite grann. Fina C som finns kvar.
På festival igen
Den andra sovaitältfestivalen för i år. Min favoritfestival. Där naturen och solen och dansen och vännerna brukar sammanstråla. I år regnade det dock mer eller mindre oavbrutet. Å andra sidan var där fler vännerna än jag mindes det. Vi är många som gillar den där fjorden.
Och jag hade flera nära fina vid min sida. De första dagarna mina närmaste. I kris eller i stöd. Fler och fler vänner och bekanta på intågande. Bland dem kungen, en speciell vän som liksom vill hänga med mig lite extra. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Mer än att hänga på och ta det som det kommer. Just nu innebar det att dansa och äta och gå omkring i regnet och sova ihop. Att så gott som aldrig lämna varandras sida.
Det var nästan tre månader sedan vi sågs. Kanske dröjer det månader, eller åtminstone veckor, tills vi ses igen. Jag hinner tänka lite på vad det här betyder. Försöka bilda mig en uppfattning om vad jag vill. Snarare än att, som vanligt, vänta in hans åsikt innan jag formar min egen. Vi får se om jag kommer fram till något.
Och jag hade flera nära fina vid min sida. De första dagarna mina närmaste. I kris eller i stöd. Fler och fler vänner och bekanta på intågande. Bland dem kungen, en speciell vän som liksom vill hänga med mig lite extra. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Mer än att hänga på och ta det som det kommer. Just nu innebar det att dansa och äta och gå omkring i regnet och sova ihop. Att så gott som aldrig lämna varandras sida.
Det var nästan tre månader sedan vi sågs. Kanske dröjer det månader, eller åtminstone veckor, tills vi ses igen. Jag hinner tänka lite på vad det här betyder. Försöka bilda mig en uppfattning om vad jag vill. Snarare än att, som vanligt, vänta in hans åsikt innan jag formar min egen. Vi får se om jag kommer fram till något.
