Jag är i Oslo med ditt ex men det är inget mellan oss...
sjunger Lars Winnerbäck och jag nynnar med på väg mellan jobbpendeln och bussen mot Norge. Jag ska till Oslo med N och F och i den tveksamma stämning som har tagit mig i besittning de senaste dagarna tänker jag: det här hade jag inte kunnat göra om jag hade barn.
Men sen tänker jag två saker till.
(1) Att hade jag haft barn hade jag väl hellre velat vara hemma med min bebis än skrota runt på de norska gatorna i oktoberkylan. Eller hade jag det? Det kan jag ju aldrig veta förrän jag står där. Och, som så ofta kommer upp när vi talar barnlängtan, det händer att folk säger: men tänk om du ändrar dig?. Men en ändrar sig aldrig. Det är helt enkelt inte möjligt att jag skulle ändra mig och inte vilja att jag hade fått mitt barn. Helt omöjligt.
Å andra sidan är jag inte dummare än att jag fattar att det finns mängder av saker i mitt singelbarnlösa liv som jag kommer att sakna. Spontanresorna till Stockholm, Malmö eller Oslo är några av de sakerna. Därmed inte sagt att jag inte skulle ge upp dem på två röda om jag kunde välja att ha ett barn istället. Det skulle jag. Ge upp allt det här för ett barn. Välja barnet framförallt allt annat i världen, framför allt annat i mitt liv.
(2) För det andra tänker jag att jag visst skulle kunna åka. Antingen tar jag med mig barnet. Konstigare saker har hänt. Syrran tog sin tremånaders till Thailand. Eller också har jag syskon, vänner och framförallt mor som i alla lägen kommer att ställa upp. Kanske inte första halvåret eller ens första året, men sedan kommer det att vara fullt möjligt att lämna mitt barn hos dem i två och en halv dag för att få lite kvalitetstid med vännerna. Dessutom kommer allt som åren går fler vänner att skaffa barn och därmed blir våra umgängeskretsar, vårt sätt att umgås, annorlunda.
Bekanten E väntar ju nu och vännen A får sitt till våren. Vi kommer att hänga på ett annat sätt i framtiden och mina barn kommer att få vara med. Såsom min bäste väns hund nu får. Vi anpassar oss efter hunden så som vi kommer att anpassa oss efter barnen. Jag har inga problem med det. Snarare ser jag fram emot det.
Men sen tänker jag två saker till.
(1) Att hade jag haft barn hade jag väl hellre velat vara hemma med min bebis än skrota runt på de norska gatorna i oktoberkylan. Eller hade jag det? Det kan jag ju aldrig veta förrän jag står där. Och, som så ofta kommer upp när vi talar barnlängtan, det händer att folk säger: men tänk om du ändrar dig?. Men en ändrar sig aldrig. Det är helt enkelt inte möjligt att jag skulle ändra mig och inte vilja att jag hade fått mitt barn. Helt omöjligt.
Å andra sidan är jag inte dummare än att jag fattar att det finns mängder av saker i mitt singelbarnlösa liv som jag kommer att sakna. Spontanresorna till Stockholm, Malmö eller Oslo är några av de sakerna. Därmed inte sagt att jag inte skulle ge upp dem på två röda om jag kunde välja att ha ett barn istället. Det skulle jag. Ge upp allt det här för ett barn. Välja barnet framförallt allt annat i världen, framför allt annat i mitt liv.
(2) För det andra tänker jag att jag visst skulle kunna åka. Antingen tar jag med mig barnet. Konstigare saker har hänt. Syrran tog sin tremånaders till Thailand. Eller också har jag syskon, vänner och framförallt mor som i alla lägen kommer att ställa upp. Kanske inte första halvåret eller ens första året, men sedan kommer det att vara fullt möjligt att lämna mitt barn hos dem i två och en halv dag för att få lite kvalitetstid med vännerna. Dessutom kommer allt som åren går fler vänner att skaffa barn och därmed blir våra umgängeskretsar, vårt sätt att umgås, annorlunda.
Bekanten E väntar ju nu och vännen A får sitt till våren. Vi kommer att hänga på ett annat sätt i framtiden och mina barn kommer att få vara med. Såsom min bäste väns hund nu får. Vi anpassar oss efter hunden så som vi kommer att anpassa oss efter barnen. Jag har inga problem med det. Snarare ser jag fram emot det.
Tvivlen faller över mig
När min kära vän A låter sådär övertygad om att jag ska skaffa barn på egen hand börjar jag plötsligt tvivla. Jag vet inte om hon låter sådär för att peppa eller för att ifrågasätta. Det fungerar åt båda håll, men just nu mest åt det tvivlande.
Framförallt handlar det om huruvida jag kommer att orka. Det är jobbigt att ha barn! Och det är tokjobbigt att göra det själv. Att inte ha den där personen att göra det tillsammans med. Att inte vara två om saken. Inte ha det som ett gemensamt projekt. För hur mycket min mor, mina syskon och vänner än kommer att stötta mig så är det till syvende och sist bara jag som måste klara allt. Det finns hjälp av få, men bördan är därmed inte delad.
Dessutom oroar jag mig för att det kommer att vara ännu svårare att träffa någon när jag har barn. Jag kommer ju inte alls att komma ut på samma sätt. Och om jag väl träffar någon kommer den personen nästan oundvikigen att skrämmas av det faktum att jag är ensamstående mamma. Det kommer krävas så mycket mer för att inleda och upprätthålla en relation. Och jag som inte ens lyckas med det som barnlös tvåsamhetslängtande översocial singel.
Oroväckande skrämmande tankar.
Framförallt handlar det om huruvida jag kommer att orka. Det är jobbigt att ha barn! Och det är tokjobbigt att göra det själv. Att inte ha den där personen att göra det tillsammans med. Att inte vara två om saken. Inte ha det som ett gemensamt projekt. För hur mycket min mor, mina syskon och vänner än kommer att stötta mig så är det till syvende och sist bara jag som måste klara allt. Det finns hjälp av få, men bördan är därmed inte delad.
Dessutom oroar jag mig för att det kommer att vara ännu svårare att träffa någon när jag har barn. Jag kommer ju inte alls att komma ut på samma sätt. Och om jag väl träffar någon kommer den personen nästan oundvikigen att skrämmas av det faktum att jag är ensamstående mamma. Det kommer krävas så mycket mer för att inleda och upprätthålla en relation. Och jag som inte ens lyckas med det som barnlös tvåsamhetslängtande översocial singel.
Oroväckande skrämmande tankar.
Nu menar jag allvar
En vän kommer hem efter en längre resa och undrar hur det går för mig med barnanskaffandet.
"Det går dåligt" rapporterar jag. "Det har inte blivit något av det än".
"Varför inte?" undrar hon och låter helt allvarlig. "Varför har du inte gjort det om det nu är det du så gärna vill?"
"Jag vet inte", säger jag, "saker har kommit emellan och så har jag ju inte familjen med mig" Det är nödvändigt att ha familjen med sig har jag lärt mig på FEMMIS. Om jag nu inte skulle ha förstått det själv.
"Så", säger hon min kloka starka modiga vän, "när ska det bli av då? Vad väntar du på?"
"Jag väntar på modet, på pengarna och stödet tror jag. Jag väntar på bättre tider. Väntar jag på kärleken, tryggheten och må-bra-et."
Jag väntar på att beslutet ska växa fast i min ryggrad så att jag aldrig någonsin mer behöver tveka. Det är så svårt att göra saker en inte hundra tror på. Jag borde vågat för länge sedan.
Och det är när jag sitter där och förklarar för henne att jag ska göra det när jag fyllt trettio. Att den faktiska processen förbi tänkandet och planerandet, den faktiska resan och inseminationen - för att tala klarspråk, ska ske om ett och ett halv år som jag inser att det är sant.
"Jag har bestämt mig, nu menar jag allvar" - som Kristina från Duvemåla säger.
"Det går dåligt" rapporterar jag. "Det har inte blivit något av det än".
"Varför inte?" undrar hon och låter helt allvarlig. "Varför har du inte gjort det om det nu är det du så gärna vill?"
"Jag vet inte", säger jag, "saker har kommit emellan och så har jag ju inte familjen med mig" Det är nödvändigt att ha familjen med sig har jag lärt mig på FEMMIS. Om jag nu inte skulle ha förstått det själv.
"Så", säger hon min kloka starka modiga vän, "när ska det bli av då? Vad väntar du på?"
"Jag väntar på modet, på pengarna och stödet tror jag. Jag väntar på bättre tider. Väntar jag på kärleken, tryggheten och må-bra-et."
Jag väntar på att beslutet ska växa fast i min ryggrad så att jag aldrig någonsin mer behöver tveka. Det är så svårt att göra saker en inte hundra tror på. Jag borde vågat för länge sedan.
Och det är när jag sitter där och förklarar för henne att jag ska göra det när jag fyllt trettio. Att den faktiska processen förbi tänkandet och planerandet, den faktiska resan och inseminationen - för att tala klarspråk, ska ske om ett och ett halv år som jag inser att det är sant.
"Jag har bestämt mig, nu menar jag allvar" - som Kristina från Duvemåla säger.
Ett steg på vägen
Jag tror att jag startar denna blogg som en manifestation inför mig själv. Som ett bevis för att jag menar allvar och som ett litet steg i rätt riktning. Ett steg mot att bli mamma.
Jag började längta barn för tio år sedan. Länge var den längtan kopplad till en heteronormativ tvåsamhetslängtan. Längtan efter en man och den kärlek vi kunde dela. Men med åren har jag nått en (feministisk) övertygelse att jag inte behöver en man för att få det jag högst i världen önskar.
Jag längtar barn helt enkelt.
Och jag har tänkt fixa det på egen hand.
