ilangtanstider

Det är natt igen. Jag har feberfrossa. Jag börjar hallucinera. Eller drömmer jag? Kanske.

Det ligger ett litet barn vid min sida. Alltså är det en dröm. I det vakna livet är barnet för långt borta. För långt bort i framtiden.

I drömmen ligger hon bredvid mig och doftar. Det låter när han andas. Är hon förkyld eller brukar de låta såhär? Jag vet inte än. Kanske är det min egen astmaandning som tränger sig in i drömmen? Om den här är en av mina vanliga mardrömmar kommer någon snart och tar honom ifrån mig. Hon är inte din! kommer de att säga. Eller som i de värsta marorna; du är inte värd henne. Du har inte förtjänat honom.

Har jag tur den här gången hinner jag vakna innan de tar henne. Då blir det en lycklig dröm. Jag håller honom försiktigt nära mig och blundar hårt. Om jag vaknar nu blir det en bra dag. En sådan dag då längtan inte behöver styra alla tankar. Då nattens mardrömmar blir dagens önskningar. Att en dag vakna och finna henne där i min famn. På riktigt.      

Imorgon åker jag till Barcelona. Egentligen ville jag till Berlin. Jag var under vintern helt övertygad om att jag skulle dit. Det skulle bli min första lilla resa med en vän sedan de fyra dagarna jag och K spenderade i London år 2000. Givetvis blev det inte så. Vännen ville inte längre åka och om jag åkte själv till Berlin skulle jag bara ägna mig åt att försöka komma L nära (han bor ju där nu). Det var ett projekt dömt att misslyckas.

Och en stor besvikelse. Det låter futtigt för alla er som så ofta reser någonstans, så ofta får tillfälle att njuta av spontanitet och lediga dagar. För er som har vänner ni kan göra saker med. För mig var planerna, ja, bara planerna i sig faktiskt, ett stort steg på vägen någonstans och besvikelsen var förstås lika stor den.

Min kollega M försökte övertyga mig om att göra något på egen hand och plötsligt fann jag mig själv googla språkkurser i Spanien. För om jag ska åka någonstans själv så är väl Spanien ett bra alternativ. Det tog ett tag innan jag faktiskt bokade resan men innan det hann jag plugga språkkurser som jag lånade på biblioteket och gå flera salsakurser. 

Så nu är jag så redo jag kan bli antar jag. Jag vill aldrig någonsin göra saker ensam men har en inget val så. Hellre det än att inte åka alls. Det är nytt för mig att resonera så tror jag. Nytt och nyttigt.  
     

Så har den där sabla krisen, den ekonomiska, också nått mitt jobb. I år räcker de med investeringsbudget men nästa år måste de också dra ner i driftsbudgeten. Minst 4 % ska sparas och vad det innebär för förvaltningen och organisationen får vi veta senare i vår. I maj-juni eller så.

Jag har tänkt att jag kanske får gå. Jag är näst sist in inom min enhet, sist på min avdelning. De första dagarna var jag helt övertygad om att bli kickad. När oron tog överhanden var jag tvungen att tala med chefen och några kollegor om saken. Min kollega M var lika orolig. De försökte lugna oss förstås, säga saker om att de låter vikarierna gå först, inför anställningsstopp osv. Men ändå, om någon fastanställd måste gå kanske det blir jag.

Jag vill ha det här jobbet föralltid! Brukar jag tänka. Sedan tänker jag att jag nöjer mig med fem- tio år. Det är ett bra ställe att ha barn på.

Och det är ju just det som är grejen. Att OM de nu ska välja vem som ska få gå så är det så lätt för dem att välja den som är gravid. Ja, jag vet hur olagligt och regelvidrigt det är och nej, de skulle inte kunna använda det som argument. Men min tjänst här är ny och experimentell liksom min verksamhet. Dessutom är den ifrågasatt. Att säga att den inte fungerade skulle inte vara så svårt och att säga att den var på prov likaså. Eller att det är lyx att jobba mot min målgrupp (ungdomar) i dessa karga tider. Precis som många tycker att kulturen överhuvudtaget är lyx när pengar saknas till skola etc. Ni känner igen resonemangen.

Så det sämsta jag kan göra nu är att avslöja mina planer. Och får vi i maj besked om att ett par fastanställda kommer att få gå - de ska bestämma vilka under hösten då måste en eventuell graviditet hållas hemlig. Och hemlighållande är ju som bekant inget jag sysslar med.

"Klienten väljer ut representanter för sina familjemedlemmar, inklusive sig själv, ur den grupp som är närvarande. Hon placerar sedan representanterna i förhållande till varandra utifrån en inre spontan bild. Terapeuten går därefter runt till samtliga i konstellationen och frågar hur de upplever sin situation i de positioner där de blivit placerade. När terapeuten ser en lösning går klienten själv in och tar sin plats i konstellationen. Ofta föreslår terapeuten en mening som klienten kan säga till någon i familjen eller en specifik symbolisk gest att utföra."

Jag fick ett helt gäng med saker att bära med mig och fundera på. Men det var en sak jag överhuvudtaget inte förstod. Den om ett ofött barn, ett foster som mor i väldigt tidigt stadium fick ta bort eftersom hon, mor, hade fått röda hund. Varför var det här fostret så viktigt i min konstellation? Jag ringde förstås mor och frågade men hon sa att det aldrig hade varit speciellt stort eller traumatiskt. Enligt ledaren för konstellationen kan hon ju ha förträngt det men... jag känner min mor, säger hon det så är det så.

Två dagar senare inser jag att jag aldrig ringde den där första gynekologen för att kolla vad blodprovet jag tog visade. Jag hade dessutom glömt vad det var det skulle visa på. Så det var inte dåliga rysningar längs ryggraden när gynekologens svar blir att jag är mottaglig för röda hund och att han starkt rekommenderar att jag vaccinerar mig. Annars finns risken att jag får det som gravid och blir tvingad till abort.

Nästa steg i försökarprocessen blir en vaccination.

Det är min terapeut som säger det till mig när jag frågar om jag gör rätt. Jag vill att hon ska säga till mig att jag fattar rätt beslut. Men det är inte hennes uppgift att göra, hennes plats att ta. Jag funderar på om jag verkligen vill det här. Om jag verkligen är redo. Om det har blivit en fix idé bara. Om jag har blivit så besatt av tanken att jag inte kan vända om.

Numera handlar allt om processen. Förr handlade allt om längtan. Om lukterna och smakerna. Om den tjocka magen. Om den lilla lilla nya människan. Om oss två. Nu handlar det bara om ägglossningar, provtagningar och fertilitetsdieter. Allt handlar om planer och planeringar. Om att forma ett liv lämpligt för barn. Jag är så upptagen av det (och av mitt uppslukande jobb) att jag inte längre känner den där längtan så starkt. Kanske är det en bra grej men det får mig att tvivla. I många år har jag haft längtan så nära i mig att jag fått ont i magen när en bebis kommit nära. Den smärtan är så liten nu i jämförelse med då. Den smärtan är inte en boxning i magen utan snarare än ilning. Full av förväntan och otålighet., kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina bebisar så länge det snart kommer att bli min tur. Och det kommer det ju.

Men hos terapeuten tvivlar jag. Kanske är det här bara den tokigaste idé jag någonsin fått. Kanske är det här bara ännu en sak jag inbillar mig att jag måste göra. Kanske är längtan efter barn inte sann. Det kanske är en längtan av att höra till och passa in, den längtan som jag alltid burit som inte kommer att bli det minsta mindre hos mig som ensamstående. Kanske skulle kärlek från en man räcka. Eller från en kvinna. Kanske tycker jag inte om barn. Kanske längtar jag inte barn. Kanske ska jag inte ha barn...

... säger jag och arbetar upp en liten hysteri. Men då ser hon på mig, ler milt och säger: din känsla är på riktigt, din längtan är sann. Och jag vet att hon har rätt. Det finns inte många saker jag har varit säker på i mitt liv. Att jag vill ha barn är en av de få. Jag vill det med själ och hjärta, med kropp och någon slags biologisk klocka som jag vägrar tro på. Jag vill det med vett och sans och jag vill det vettlöst och sanslöst. Om det finns någon sanning i min förvirrade sömnlösa hjärna i mitt ensamma längtande hjärta så är det just det:

Att jag längtar efter ett barn.   

Många är de motargument som möter mig när jag talar med familj och vänner om barnanskaffarplanerna. Just nu, när det hela verkligen är i rullning och veckorna smyger sig fram i väntan på nästa ägglossning att mäta, nästa läkarbesök att göra, tycker flera omkring mig att det går för snabbt.
 
"Du kan väl vänta lite" lyder argumenten, "du kan ju göra det här men låta det ta tid", "skynda långsamt fram".

Vad är det jag ska vänta på? En man och bättre tider? Mer stabila livsförhållanden eller någon slags inre stabilitet?

Stundtals känns det som att vänta är det enda jag har gjort. I månad efter månad och år efter år. Väntat på att det ska ordna sig.

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och alltid sagt att jag vill ha det så snart som möjligt. Jag har aldrig varit en av dem som sagt att "jag vill ha barn någon gång men inte nu, inte än på länge". Jag minns hur längtan satte in på riktigt när jag träffade J. Jag var 18 då.

Jag var 25 när jag bestämde mig för att inte vänta på kärleken längre. Åtminstone inte för barnanskaffandets skull. Det var då jag började drömma om att skaffa barn på egen hand. Ändå sade jag till mig själv att jag måste vänta tills jag var 28 innan jag genomförde mina planer. När jag fyllde 28 var jag fortfarande inte redo. En del av mitt sparkapital hade gått åt till en visdomstandsoperation, mitt lägenhetskontrakt är tillfälligt, jag satt plötsligt på en provanställning och hälften av mina familjemedlemmar är fortfarande mer eller mindre emot det. Jag bestämde mig för att avvakta igen.

Ett knappt år senare tycker jag att det är nog. Jag har väntat klart. Jag fyller 29 nu. Barnet kommer hursomhelst inte att vara här förrän jag är 30. Men det här handlar inte om ålder. Det handlar inte om att jag tror att det kommer att bli försent. Det handlar om 12 år av väntan.

Även om beslutet nu är fattat återstår fortfarande en till synes oändlig tid av väntan och längtan. Väntan mellan varje litet steg i processen. Att vänta, längta och hoppas efter varje resa och sedan den nio månader långa väntan. Även om det senare är en väntan jag längtar till.

Men jag vill inte vänta mer. Min längtan är ett decennium gammal och jag har ingenting att vänta på. Allt är klart nu. Sådant som jag förr behövde ordna tycker jag nu är ordnade. Sådant som jag förr trodde skulle behöva ordna sig tror jag nu kan lösa sig ändå.

Jag har nuförtiden svårt att se anledning av vänta. Men jag tycker mig inte heller skynda. Jag gör aldrig mer än en stor sak och ett par små i veckan. Ett läkarbesök och ett par vändor på google. Ett viktigt samtal och ett par timmar på femmisforumet. Jag ser tiden an och trippar långsamt fram. För varje sak som för mig närmare målet känner jag mig starkare. Jag önskar att jag fick känna så utan att samtidigt ha dåligt samvete för att andra tycker att jag skyndar.

Jag vill sluta vänta nu.

Ibland känns det som om barnlängtan är så oaccepterat av omgivningen att en måste gå runt och dölja den. Att den är så ful att en inte vågar riskera att det ska sippra ut. Lite som att vara gay men ännu inte kommit ut ur garderoben.

Ur en karriäristisk synvinkel är det farlig att öppet tala om barnlängtan på jobbet. Hur vidrigt det än låter är det en självklarhet att det kan leda till att chefer inte vågar satsa på en. Jag gör det ändå, talar om barnen alltså.  Kanske inte så att jag öppet proklamerar att jag vill göra en ensamståendeinsemination men jag döljer åtminstone inte det faktum att jag längtar efter barn. Kanske tonar jag ner det lite men jag har definitivt kommit ut ur kojan.

Mest handlar det om att det är en alltför stor del av min person och mitt liv för att lyckas hålla det undan. Jag hoppas att jag har hamnat på en arbetsplats där barnafödande ses som något helt naturligt i livscykeln. Jag tror, naivt och allvarligt, att min barnledighet kommer att ha en ganska liten inverkan på min karriär så länge jag stannar kvar där jag är nu.

Om inte annat så klargjorde jag min ståndpunkt i saken redan på anställningsintervjun. De frågade någonting om vad jag drömde om och jag kunde givetvis ha valt att tolka det som en fråga av rent professionell natur, men valde att tolka den privat och svarade att jag drömmer om barn. De anställde mig ändå.

När jag ett halvår senare sitter på mitt rum och ser golvet fyllas av småbarn kliver min chef in genom dörren och frågar om det suger i mig. Ja, visst gör det det, allt annat vore väl konstigt. Det suger och värker av längtan efter barn i mig och det är absolut ingenting konstigt med det.