ilangtanstider

Det är så det känns. Att det var just första försöket bara. Så snart jag orkar och har lust (de verkar hänga ihop ovanligt mycket just nu) ska jag skriva om resan. Hur det gick till och vad som kändes. Men inte idag.

Jag sitter på jobbet nu. Det är söndag kväll och 6 dagar efter insemination. Jag har börjat tappa hoppet tyvärr. Jag tror inte att det gick vägen den här gången. Nej, jag har inga bevis för det men det är en känsla. Min intuition, och jag brukar kunna lita på den.

Men det är okej. Det var en sån kick att åka! Att våga. Det gick så lätt och så bra. Kändes så rätt och så starkt. Sjävständigt. Modigt. Normbrytande. Självklart på något sätt.

"Jag åker gärna igen" sa jag till R vid min sida. "Hoppas vi inte ses igen" sa barnmorskan på kliniken. Men det gör vi nog. Om tre veckor eller så. Ska bara ha lite mens först.

Eftersom de flesta av dem verkar måttligt intresserade, eller såhär, de har omåttligt mycket med sitt precis som jag, så har jag inte velat prata för mycket om processen, resan, försökandet, med dem. Flera av dem tröttnar så lätt.

Men nu när det börjar närma sig har jag liksom försökt att trappa upp. Ändå verkar det som att de inte förstår att resan ska bli av nu. Och kanske blir den inte det. Kanske förstår och ser de något som jag inte ser. Det vet vi inom några dagar. Det blir i vilket fall tydligt att vi inte är med varandra nu.

Jag ringer ett syskon och talar om processande i stort, försöker förklara det här med att jag inte kommer att veta när det blir av. Jag ringer ett annat som inte vill tala i telefon. Jag ringer ett tredje som aldrig svarar. Jag säger till ett fjärde att jag ska till Danmark och hen svarar med att hen ska till någon annan stad på semester. Som om de två resorna var likvärdiga. Det femte syskonet har jag haft ett fyllesamtal med och med det får jag mig nöja för den här gången. Jag bara önskade att behovet hos dem att följa mig var aningen närmare mitt behov av att de ska veta vad som pågår.

Dagarna släpar sig fram. Det är cykeldag 12 och jag kissar på stickor flera gånger om dagen och ibland även på natten. I morse vaknade jag klockan fyra och kunde inte somna om. Lillebror ringde klockan 7 för att kolla om vi skulle ta färjan. Inget utslag på stickan - ingen färja. Men för säkerhets skull har jag min fullpackade väska med mig vart jag går. Tänker att när det än slår om så är jag redo att fara. Vill inte förlora dyrbar tid.

Allt eftersom dagarna går får jag sms från vänner som undrar vad som händer. Har jag åkt än och varför hör jag inte av mig med uppdateringar? Därför att ingenting händer och det finns ingenting att förtälja. Återigen den där balansen mellan att å ena sidan vilja tala om det hela tiden och ha alla de som står på min sida nära nära. Och å andra sidan att få lite space och fokus utan någon slags uppdateringsskyldighet.  

Dessutom känner jag hela tiden hur jag och de omkring mig går sakerna i förväg. Det var en sak när jag bara drömde och fantiserade. Nu när det börjar bli allvar har jag svårt att ta ut en lycka som kanske aldrig kommer. Så medan jag är inne i "när går nästa färja?" och "har jag packat min tandborste?" talar andra om barnvagnar, festivaler, och framtider. Jag blir stressad och orolig även om det var jag som startade det.

Slutligen gör det mig ändå så varm och så otroligt glad när jag får det här fina meddelandet från en av mina bästa om vad hon tänker på:

på dig. ägglossning och graviditet, och spänning, och sparkar, och förlossningar, och vakennätter, och tårar, och kaos, eufori, familjecampingar på festivaler, och vatten som går, och eftervärkar, och när skrutt och du och jag åker Gotlandsbåt i sommar, och hur jag är hos dig vissa nätter så du får sova, och.,.. ja, sånt där

När jag känner mig riktigt modig och positiv vågar jag också tänka på sådant. Glädjs och längta. 

Sommarbuset - det tolfte läkarbesöket
De där sjukdomarna jag kanske hade fått av sommarens runtbusande hade jag i vilket fall inte fått. Tur var väl det. Pappret på att jag är ren ligger i kuvertet som ligger i mappen som ligger i Danmarksväskan.

Blockeringen - de sista förberedande läkarbesöken.
På journalsamtalet med kliniken frågar jag förstås om det finns något jag kan göra för att förbereda mig. Jag är beredd på att få höra om mat och sömn men får istället höra om akupunktur. Tydligen har de haft goda resultat av att skicka folk på förberedande akupunktur. Det syftar till att stabilisera hormonerna och jag är skeptisk. Har visserligen fått bra hjälp för ryggen av västerländsk akupunktur hos sjukgymnaster i omgångar de sex år jag gick hos de kanske 10 olika, men ändå. Den kinesiska akupunkturen som det här rör sig om känns lite mer... hokuspokus.

Men jag ringer ändå till en fertilitetsklinik för att rådfråga. Där menar de glatt att det är en väl beprövad metod som används av kliniker runt om i världen. Och, eftersom jag är skeptisk, ser de till att övertyga mig med en avhandling. Och för mig brukar den typen av skrifter räcka långt. Men, märker jag när jag surfar vidare, resultaten är inte entydiga. 

Fast skitsamma liksom. Det räcker ju att jag tror på det. Placebo, positivt tänkande eller vad som helst. Jag ringer till akupunktören och får en tid redan nästa dag. Hon säger att det låter akut och allvarligt och bara det faktum att hon tar mig på allvar räcker långt.

Väl där för vi ett två timmar långt samtal om allt som har med min kropp och min fysik att göra. Sedan får jag den där akupunkturen. Tre gånger till går jag dit för behandling och den låsning eller blockering som hon ser vid första besöket är vid det fjärde upplöst. Eller också: den låsning hon påstår sig se vid det första besöket påstår hon sig efter fjärde ha upplöst. Vilket som är saningen om det nu finns en sådan spelar faktiskt ingen roll.

Det har varit en svår balansgång det här med att berätta och inte. Om vilka som ska vara invigda och hur mycket folk behöver veta.

På jobbet blev det ganska tidigt, säg januari, tydligt att processen inte skulle gå att dölja för min närmaste kollega. Vi delar rum, hon ser när jag går och när jag kommer, hon hör mina mobiltelefonsamtal och - framförallt- det undgår henne inte när jag gråter.

Så jag berättade. Bara i korthet om att jag funderade och skulle börja förbereda för försökande. Om vad det innebar för mig för tillfället. Hon får rapporter när det påverkar vårt arbete. Det har fungerat bra så. Fram tills för någon vecka sedan, kanske en månad, då hon och jag har varit så stressade att vi inte hunnit prata, då hon har varit så fokuserad på sin förestående semesterresa och jag på mitt förestående försökande att vi inte kunnat mötas.

Och nu när det snart är dags att åka finns hon inte vid min sida för att dölja och täcka upp på jobbet så som planen var. Jag har sett framför mig hur jag går iväg för att kissa på min sticka, återkommer med de två strecken och säger till henne "håll ställningarna och tummarna, jag åker nu". Men hon är på andra sidan klotet och de åtta timmarna varje dag jag spenderar på jobbet får jag sitta ensam på mitt kontor och ensam i min spända förväntan.

Det finns ett par nära kollegor och en chef också som hela tiden indirekt påverkas av vad jag sysslar med. För att jag glömmer att fixa saker, för att jag springer iväg på läkarbesök eller rymmer tidigare utan att berätta. Men hur skulle jag istället göra? Just nu är det en alltför känslig fråga för att dela med folk jag knappt känner privat (även om jag känner deras professionella personligheter aldrig så väl). Så jag håller tyst och svarar undvikande. Det står glasklart för dem att något pågår och de hintar om att jag behöver varva ner, att jag har gått ner i vikt, att jag inte ska vara ledsen.

Men jag är ju tokstressad och förväntansfullt glad. Jag längtar efter att kunna berätta för dem hur det egentligen ligger till. Allt blir så mycket lättare utan hemlighetsmakeri.